Dömmande
Jag är 22 år. Jag bor hemma hos min mamma och jag är till viss del socialt missanpassad. Ganska starkt påstående kan tyckas. Men sätt mig i vilket socialt sammanhang som helst så skall du få se. Det är inte det att jag inte klara av de vanliga typiskt svenska artigheterna. Det klarar jag utan problem. Nästintill helt galant faktiskt. Vuxna människor brukar älska mig. Men det är mer det sociala med folk i min egen ålder. Ungdomar. Och det är inte så att jag inte har några vänner och är en total ensamvarg heller. Rättare sagt skulle man nog säga att jag har ganska många vänner, kompisar och bekanta. Jag har över 300 facebook-vänner. Så vad är det du gnäller om då tänker ni. Jo det är det faktum att jag helst undviker ställen och tillställningar där det bara är folk i min ålder. Speciellt där det är människor jag känner till men inte känner. För människor jag aldrig träffat förut skrämmer mig inte så mycket. Men just sådana människor som kanske skulle kunna tänka sig att ha en uppfattning om mig är skrämmande. Det är dem jag undviker. Så på grund av detta undviker jag vissa av mina vänners fester, då jag på dessa skulle träffa sådana människor. Jag undviker vissa platser på mitt jobb då mitt jobb mestadels består av sådana människor. Helt enkelt handlar det om rädsla. Och varför? Jo för att bland det absolut värsta jag vet är att bli bedömd. Tanken på att jag kanske inte blir godkänd. Eller att jag kanske inte blir en sådan succé som jag vill bli. I grund och botten handlar det väl om att jag inte är tillräkligt trygg i mig själv, och därför är i behov av vad andra människor tycker om mig. En utomstående värdering. Det suger. Det suger riktigt jävla mycket. För om jag inte kan lita på mig själv, vem i helvete kan jag lita på då. Som sagt, shore jag har vänner, och vissa av dem som skulle göra vad som helst för mig. Men den personen som alltid finns där och som är mig närmast är jag själv. Jag kanske måste jobba hårdare på att lyssna på hennes godkännande innan jag söker någon annans.