Datorgenerationen
Learn arabic through the Quran
Svar på kommentarer
Är en läsare av bloggen sen ett tag tillbaka, tycker det är intressant att läsa om ditt (ert) förhållande sådär över gränser. Fint!
En fråga som jag hoppas inte är allt för personlig. I såna fall ber jag om ursäkt, men kan inte hjälpa att undra. Hur kom ni fram till att din man ska flytta till Sverige, istället för att du flyttar till Tunisien?
Mvh Linn
2 sekunders panik
Egentligen intressant att man får panik av att värdsliga manicker inte fungerar. Det som jag dock tänkte var värst om datorn pajade var bröllopsbilderna och dem kan jag få igen. Men det kändes ändå som att allt skulle bli så mycket jobbigare. Mitt plugg går via datorn, projektjobbet går via datorn, mycket av kontakten med min man går via datorn, det hade helt enkelt komplicerat till det hela lite. Men jag hade nog överlevt.
Det var i alla fall ruskigt kallt och jogga idag, då det blåser som bara den! Typ stormbyar :P
Nu skall jag unna mig lite slötid med en ljudbok innan det är dags att laga mat. See ya!
Inofficiell duktighetstävlan
To blog or not?
Promenadsnack
Mestadels av dagen har spenderats i Tofta hos Elli and the dogs. Vi tog en långpromenad i skogen vid sandbackarna och tränade både oss och hundar och sen myste vi lite hemma i soffan.
Blev uppringd om jobb inatt så skall bege mig iväg om en timme. Har försökt sova lite efter jag kom hem, med ett sisådär resultat, men en timme blev det i alla fall. Med tanke på att jag gick upp vid 8, så kan det eventuellt bli en lite seg natt, men det finns ju kaffe!! :)
Elli och jag diskuterade framtiden. Eller rättare sagt våra yrkeskarriärer. Båda funderar på det här med sjuksköterska och sedan en vidareutbildning uppe på det. Jag tänker barnmorska. Vad tror ni om det? Jag som barnmorska? Och jag till att plugga i mer än 4 år till? Behöver lite råd!
Ringde även upp min lovely husband innan min lilla tupplur och är det något som kan få mig på strålande humör är det att höra hans underbara röst och få skratta och prata lite om ditt och datt med honom. Kärlek! <3
Vet ni att bland det bästa jag vet är att promenera och snacka och fundera över livet, alla behöver ett promenadsnack!
Jobb för kulturarbetare
Vi insåg helt enkelt att vi spenderar 3 års heltidslån och därmed skapat oss en mega-skuld hos CSN för just ingenting. Därför att den utbildningen inte kommer att ge oss något jobb. För det spelar ingen roll om vi har den eller inte.
Ta bara mig, jag sitter nu och utbildar mig till USK och söker alla jobb som finns att söka för att få en skälig lön och levnadsvillkor, trots att jag har en rejäl akademisk utbildning. Jag trodde utbildning skulle löna sig?!
Jobb på fastlandet?
Och min kväll idag skall spenderas åt att söka jobb. Det känns verkligen som att det är något jag behöver prioritera framöver, aningens mer än jag prioriterat det innan. Så ikväll gör vi slag i saken och skall se till att få iväg minst fyra ansökningar, två för PA-jobb på ön och två intresseanmälningar på tjänster på jobbet jag har nu. Börjar faktiskt fundera på att söka även på fastlandet. Måste verkligen ha jobb. Och vänder jag mig till Arbetsförmedlingen så vet jag ju att dem vill att man skall bredda sina vidder och söka även på andra orter. Då kommer man ju dock till problemet med boende. Men det kanske är värt det om jag lyckas med bedriften att få ett bra jobb. Skall kolla lite på det ikväll i alla fall när jag söker jobben här på ön.
Annars skulle vi egentligen jobba med fåren idag. Och det skall vi väl ännu göra, men då jag och mamma har lite olika dygnsrytmer så var hon tvungen att ta en powernap nu när jag är redo efter "morgon"-rutinerna :P Så kan det gå.
Nu skall jag sätta mig och betala lite räkningar och sen bege mig iväg till Hemse för att handla lite.
See ya!
Ana Gina i Sommar i P1
Sitter just nu och lyssnar på komikern och bloggerskan Gina Dirawi på Sommar i P1. Gör som jag säger jag bara! Verkligen lyssnarvärt!! Insiktsfullt! Verkligt!
Att gå fort fram
Jag har fått en förfrågan från en vän och läsare om ett blogginlägg om första gången jag och Jihed träffades, samt en liten utläggning av mina tankar kring att gå ganska fort fram. Och jag tänkte helt enkelt skriva ett blogginlägg om detta.
Jag och Jihed träffades den 28 augusti 2010. Jag, min bästa vän Elli och hennes fästman Björn var på en veckas charterresa i Tunisien. Vi hade kommit till Tunisien två dagar innan, torsdagen den 26 augusti. På lördagskvällen den 28 augusti hade vi bestämt oss för att gå in till Kantaoui ”centrum” för middag. I Tunisien och speciellt i Kantaoui är säljare och servitörer som dem är på dem flesta turist-ställen. De vill att man köper något eller äter något hos just dem. I Kantaoui centrum ligger en fontän, med restauranger och affärer runt omkring. Den första restaurangen på vänster sida är Sultana. Vi hade precis kommit in på ”området” och stod och läste vid menyn för Sultana när en kille kom fram och började prata med oss och försökte få oss att äta på just den restaurangen. Utan att egentligen bry oss speciellt mycket om vad han sa så bestämde vi oss för att restaurangen såg bra ut och fick ett bord i utkanten av uteserveringen. Killen var Jihed. Under middagen skämtade och pratade Jihed en hel del med oss. Fontänen spelar vid vissa tider och Jihed propsade på att jag skulle följa med honom från bordet till fontänen för att ta kort. Jag gjorde så. Jag tog kort på fontänen och Jihed fick även en halvförskräckt engelsman att ta kort på oss. Den första bilden av oss tillsammans. Innan vi gick tillbaka till bordet och till Elli och Björn, frågade Jihed om inte jag ville ses när han hade slutat jobbet senare den kvällen. Jag svarade lite undgående att vi fick se. Kvällen fortsatte med efterätt och sen var det dags för oss att återgå till hotellet. När vi var på väg att gå stoppade Jihed mig och frågade igen om vi kunde ses senare, jag sa återigen att vi fick se, men gick med på att byta nummer. Det slutade med att vi sågs senare samma kväll :)
På söndagen morgonen därefter åkte jag, Elli och Björn på en guidetur till södra Tunisien och kom tillbaka på måndagen. Under dessa två dagar vi var borta från Kantaoui messades vi och dem resterande dagarna i Tunisien träffades vi varje kväll. Sista kvällen slutade Jihed sent och vi skulle lämna hotellet redan vid halv tre på morgonen. Vi hann ses i ungefär en timme, och den kvällen sa vi båda I love you till varandra. Sedan den första kvällen vi träffades har vi haft kontakt varenda dag.
Nå mina tankar kring att gå fort fram. Ja jag kan inte göra annat än att tala för min egen del. För mig var det helt enkelt så att han fick mig att falla totalt för honom redan efter bara några dagar. Jag åkte tillbaka själv till Tunisien efter bara två veckor i Sverige och spenderade två veckor med Jihed. Dessa två veckor var dem som gjorde mig säker på att detta var den man jag vill vara med. Alla dem känslor som hade väckts under vår första tid tillsammans blev bekräftade och förstärkta. Efter det kom det jobbiga, att vara ifrån honom under en period jag inte visste hur lång den skulle bli. Av olika omständigheter, bland annat revolutionen, så blev perioden ca fyra månader. Under dessa månader pratade vi mycket om en gemensam framtid. Som jag nämnt så hördes vi varje dag, ibland via sms, ibland telefon och ibland msn. Våran utgångspunkt för ett förhållande var kanske inte ideal. Jag bor i Sverige och han i Tunisien, det är inte bara olika länder, det är olika kontinenter. Under det senaste halvåret har det löst sig på det viset att jag varit här i Tunisien då jag studerat på distans. Redan innan jag kom hit den tredje gången så hade vi pratat om giftermål, rättare sagt hade vi pratat om att vi ville gifta oss. Den första tanken för mig var självklart att jag ville spendera mitt liv med denna man. Det är därför man gifter sig, för att man vill dela livet med denna person, hela livet, svårigheter och det goda. Jag skall inte förneka att det för oss ligger något i det faktum att det blir lättare för oss att försöka få ett liv tillsammans om vi är gifta. Men detta är inte anledningen till giftermålet. Vi gifter oss för att vi älskar varandra. Varför ha så bråttom då och gifta sig efter bara ett år? Ja varför inte? Jag älskar honom och han älskar mig. Jag vill spendera mitt liv med denna man och han med mig. Jag vill gifta mig och han likaså. Vi vill gifta oss med varandra och skall nu göra så den 8 september.
Jag vet att folk omkring mig har reagerat på att det har gått fort. Jag har levt utan något seriöst förhållande överhuvudtaget i hela mitt liv och så endast ett år efter att jag träffat en kille så skall jag gifta mig med denna. Ja för min del är det så enkelt att jag inte har haft ett behov av att en lista på killar jag har gått igenom innan jag hittat rätt. Jag kan inte säga att jag väntat på den rätta, eller jo det kanske jag kan. Jag har inte velat satsa på en kille utan att verkligen känna och tro på att det kunde bli något långvarigt. Detta har inneburit att jag innan jag träffade Jihed inte har satsat alls. Kalla mig gammalmodig eller vad ni vill, men jag tror på att spendera ditt liv med en man. Jag dömer ingen annan för hur dem har levt eller lever i sina relationer, alla har olika behov och olika önskemål för hur dem vill leva sitt liv.
Jag gifter mig med den man jag älskar och den man jag vill spendera resten av mitt liv med av just dem två enkla anledningarna, och jag tror inte att våran relation blir bättre av att vi väntar. Jag vill gifta mig med honom nu och han med mig och då gör vi det.
När det gäller att gå fort fram, så tror jag också att det i många fall är så att vi vill vara helt säkra på att detta verkligen är rätt. Att leva tillsammans som pojkvän och flickvän i flera år tror inte jag gör att man blir mer säker på sin relation. Sedan vet jag inte riktigt varför många idag anser att det är ett större steg att gifta sig än att skaffa barn. Detta faktum är något jag tänkt en del på. För mig skulle jag aldrig skaffa barn om jag inte var i en stabil relation, där jag är säker på att jag kan försörja och ta väl hand om barnet. Ansvaret att sätta ett barn till världen är livslångt. Att gifta sig likaså. Att gifta sig är dock ett gemensamt ansvar mot varandra. Ett barn har inget ansvar mot dig, du har ansvar för ditt barn och dess välmående. Jihed tror på att gifta sig innan man skaffar barn, och jag håller med. Vi är inte i den positionen i våra liv för barn ännu. Men vi vill båda ha barn.
Jag tror helt enkelt att olika människor har olika tidsaspekter för olika saker i sina liv. I vissa fall tar det längre tid att veta säkert att det är rätt. För andra går det snabbare. Vissa väljer fel först för att sedan välja rätt. Andra väljer inte alls först för att göra sitt första val till sitt rätta. Det går olika fort för olika människor i olika relationer att ta steg i sina relationer.
Nu känns det som om jag har tömt ut ganska mycket i detta ämne, och Jenny jag hoppas jag har besvarat din fråga! :)
Ömsesidig vänskap
Jag tar den rollen själv. Rollen som psykolog bland mina vänner. Jag blir ofta den folk vänder sig till. Och jag tar gärna den rollen. Jag ställer gärna upp för mina vänner. Jag vill att dem skall känna den tryggheten att dem kan vända sig till mig oavsett vad det gäller. Jag vill finnas där för dem. Jag bryr mig, och jag vill bry mig. Jag anser att det är vad vänskap handlar om. Ibland ställer jag mig dock frågande till om folk hade gjort samma för mig. Jag har två vänner som är mig riktigt nära. Och båda dessa vänner har ställt upp för mig och funnits där när jag haft det svårt på olika sätt. Och kanske är det just det där med att man skall behandla andra som man själv vill bli behandlad. Jag kanske ser till att bry mig och finnas där för att jag vill att någon skall göra samma för mig i framtiden. Just nu är det lite jobbigt, men jag kommer fortsätta finnas där. Jag kommer alltid lyssna. Alltid bry mig. Även om jag har en åsikt. Så det så.
5 år
Ibland umgås vi lite, ja vad skall man säga, annorlunda i vår släkt. Det har hänt ett flertal gånger att vi har ”5 minuter” – vilket går ut på att man får disponera 5 minuter precis hur man vill där man har samtligas uppmärksamhet. Man kan berätta något man vill dela, prata om precis vad man vill eller göra vad man vill med dessa 5 minuter. Och ingen får säga emot eller störa under dessa 5 minuter. Jag skall ärligt säga att jag inte alltid uppskattar denna aktivitet, men ibland är det bra. Idag bytte vi ut detta mot att man fick ställa frågor till en person. Jag fick då en fråga av Jüri, mina kusiners pappa, hur jag ser på mitt liv genom en femårs-period. Shit det är svårt alltså. Fem år känns som ett halvt liv ungefär. Nej men det är en ganska lång period där mycket kan hända. Självklart ser jag mig själv i en relation med Jihed där vi förhoppningsvis bor på samma ställe. Jag har ett jobb och någonstans att bo, det vill säga lägenhet eller hus. Och vi har ett liv där vi trivs tillsammans.
Sen kom frågan om jag ser mig själv på Gotland eller någon annanstans i Sverige. Och den frågan har jag tänkt en hel del på den senaste tiden. Egentligen under hela hösten. Jag älskar Gotland. Det gör jag verkligen. Och jag skulle kanske egentligen helst vilja bo och starta familj här. Men – och detta är tyvärr ett stort och viktigt men – det är väldigt ont om jobb. Vilket gör att det kan bli svårt att få det liv man vill ha här på ön. Som ni vet som läst nedanstående inlägg om välstånd och fattigdom så, menar jag inte att ”det liv man vill ha” måste innebära en viss materiell standard. Men utan jobb så är det svårt att hålla tak över huvudet och mat på bordet. Så ibland tänker jag att det kanske vore bäst att försöka starta ett liv i Stockholm. Jag tänker mest i termer Stockholm vs Gotland. Det kanske är trångsynt att inte tänka in fler städer eller orter som eventuella möjligheter, men faktum är att på Gotland finns min familj och i Stockholm mina vänner. Det är att vara nära någon av dessa som jag vill. Mina närmaste vänner bor i Stockholm och där finns större rotation, mer folk ett annat liv än här på Gotland. Men här finns en trygghet en känsla av hemma och min familj. Just nu känns det egentligen som det inte spelar så stor roll på vilket utav dessa ställen jag hamnar. Utan att det till stor del får styras av arbete och bostad.
Den närmaste framtiden är ju att plugga Företagsekonomi på distans nere i Tunisien och då ha en möjlighet att spendera mer tid med Jihed. Att studera Företagsekonomi breddar ju min utbildning och jag tror att det ger mig bättre chanser att få jobb. Jag hoppas det. Jag känner åtminstone att jag kommer få nytta av det på ett annat sätt än om jag valt konstvetenskapen.
Fem år är en lång period. Och det jag hoppas mest på är att vara nöjd och lycklig med min situation oavsett hur den ser ut. :)
Det här med pengar
Stod precis och diskade och lyssnade på radion. Dem prata med Tracy McKoy (ursäkta om stavningen är fel) som gjort låten Billionaire. Och jag kom att tänka på det här med pengar. Visst jag har tjatat mycket om att jag är pank och inte har pengar till det ena eller det andra. Och det är sant. Jag har inga pengar. Men det finns så mycket annat jag har. Och i min värld så löser sig alltid problemet med pengar på ett eller annat sätt. Dessutom är min levnardstandard så pass hög att jag inte alls borde klaga. Skillnad i ekonomi får mig att tänka. Tänka på hur mycket jag har som jag inte behöver. Som jag skulle kunna skänka bort. Så otroligt mycket saker. Visst mycket är sånt som vi skulle klassa som "skräp". Jag menar verkligen inte att sätta mig över någon annan. Men det går inte att undvika att vi i Sverige har det bättre ställt än många andra länders invånare har. Nu blir det här ett ganska flummigt inlägg. Men min poäng är att man kan egentligen klara sig med så otroligt mycket mindre än man tror. Se på den perioden jag var student. Jag kunda göra av med närmare 3500:- på en vecka och sedan tvingas leva på 200:- resterande tre veckor. Och visst det är inte speciellt kul när man lever i dem extrema förhållandena att man växlar så mellan konsumtionsmönster. Men jag inser att jag kan ju leva mycket mer sparsammare än vad jag gör när jag har pengar. Så nu är det till att börja tänka mer på vad jag gör med mina pengar. Och vara nöjd med min situation. Jag har ett hus där jag alltid är välkommen och alltid mat på bordet (om än i olika former).
Funderingar
Jag skall gå och lägga mig. Är lite för pigg än så länge och känner för att skriva av mig lite mer. Vet dock inte riktigt om vad. Har ioförsi en stor grej som snurrar i mitt huvud varje dag och som jag inte delat med mig av till speciellt många än. Men jag tror nog det får vänta ett tag till. Kräver mer eftertanke. Nu vet jag att jag bara gör folk nyfikna och det kanske är taskigt. Men jag känner inte att jag kan gå fullt ut med detta än. Kommer nog dröja ett bra tag. För detta är inget jag vill göra förhastat. Och troligtvis kommer flertalet ha åsikt om detta oxå vilket gör att jag vill vara klar med mina funderingar när jag delar med mig. Men tro mig det kommer! I sinom tid, jag lovar. Jag vet att jag bara talar i tungor nu och att det kanske bara förvirrar er mer, men så får det va. Det är inte det att jag är rädd för vad folk skall ha för åsikter, det bryr jag mig inte speciellt mycket om. Men jag vill ha kunskap och ha en klar ståndpunkt och förtillfället är jag fortfarande i det trevande nyfikna intresserade stadiet. Jag försöker lära mig och suga åt mig allt jag kan komma över självklart med utgångspunkt i det viktigaste. Pratat lite med några få, eller två pers rättare sagt. Jag vet att folk kommer att ha åsikter, och vissa åsikter kan jag redan förutse hur dem kommer att bli. Men det är just därför jag behöver den här tiden. Det är mina funderingar, mitt val, mina övertygelser som kommer få mig till detta, inget annat. Känns dumt att prata om något jag inte sagt vad det är. Men som sagt så får ni ta det så länge. Mer kunskap, mer förståelse, mer insikt och så vill jag ha en speciell diskussion först. Ja förvirrande och kanske lite taskigt. Men troligtvis kommer ni få reda på det direkt jag är totalt klar över allt.
Moderliga känslor
Man kanske inte skall kalla det moderliga känslor när det gäller Love, men jag menar känslor om att vårda och ta hand om och se till att nära och kära mår bra. Självklart även gällande mina framtida barn. Men som det är nu, Love, min familj och mina vänner. Och även om jag vet att det troligtvis inte är något allvarligt så vill jag hellre vara där och ta hand om honom. Throught good and bad!
Bilen lär få stå
På detta sätt kommer min bil att få spendera den mesta av sin tid i vinter. I garaget. Sen snön kom har jag en stor olust till att köra bil. Har inte alls någon lust att bege mig ut på vägarna. Tycker synd om mamma som måste köra hit och dit hela tiden. Jag antar att jag är påverkad sen förra vintern och alla mina bilupplevelser då. Den hemska kvällen jag och mamma körde fast i kviar och jag stod utanför bilen och försökte skotta mig fram genom över en meter med snö i total snöstorm dessutom. Allt jobb man gjorde var förgäves för det blåste och snöade igen lika fort. Jag hade sådan mjölksyra i armarna och nästan ingen känsel i benen, så till slut gav vi upp och ringde grannen som kom med traktorn och hjälpte oss. Jag körde av vägen utan skada två gånger, ena gången med min bil andra med morfars. Jag körde fast i kviar med morfars bil och blev sedan räddad av plogbilen som jag sedan råkade backa in i med en baklucka som inte gick att öppna som resultat. Men det värsta av allt var när jag var fyllechaufför till bekanta och hade kört dem från Eke in till stan utan problem. Men på väg hem från stan fick jag otrolig sladd och åkte rakt in i diket i skogen och voltade och totalkraschade mammas nya jeep. Jag skadade mig inte då heller utöver lättare whipplash skador som jag knappt märker något av. Men jag blev otroligt rädd. Jag ville inte köra bil dem närmaste dagarna och även veckorna efter tyckte jag att det var obehagligt att sitta bredvid och inte ha kontroll. Än idag tycker jag det är läskigt när jag kör min egen lilla bil och det blåser och den kränger till. Den minsta känsla av att förlora kontrollen som jag gjorde i kraschen skrämmer mig. Och även om jag tror att det skulle gå bra att köra, är tanken på att köra fast i snödrivorna eller åka av på grund av halkan något som gör att jag inte gärna ger mig ut på vägen. Jag har inget större behov av att bege mig iväg än så länge så då stannar jag hemma. Så bilen får stå i garaget än så länge.
Var glad för det lilla
Har varit på sådär halvdåligt humör typ hela dagen idag. Pluggade hyfsat bra, men kunde gjort bättre. Jag tog en promenad och tränade Zumba och det gick ritkigt bra, så där är jag riktigt nöjd! Hade lite fredagsmys med mor och morfar framför På Spåret, Skavlan och 13 snart 30 allt i äkta SVT-anda :P Nej men egentligen har jag jäkligt lite att vara på dåligt humör för. Insåg att jag ibland är för jäkla otacksam. Sure det är ingen hemlighet att jag har grymt kass ekonomi just nu, vilket tyvärr påverkar mig mer än vad jag skulle vilja. Men jag har så mycket mer. Och dem senaste dagarna slår det mig allt mer och mer hur lyckligt lottad jag är. Faktiskt hur otroligt lyckligt lottad jag är. Och jag menar inte bara i jämförelse med folk i krig och i extrema förhållanden. Utan jag menar att dem saker jag klagar över från time to time egentligen bara är småsaker. Vissa saker är ritkigt jobbiga och kan i en del fall kallas prövningar och göra livet riktigt svårt. Men hittills har jag tagit mig igenom dem, helskinnad och ofta en aning ödmjukare och bättre som person. Allt man är med om lär en något om en själv och om livet. Men ibland, och det mycket oftare än vad man tror, skall man stanna upp och se sig omkring. Se hur mycket man faktiskt har i sitt liv, både immateriellt och materiellt. Och så kommer klyschan att vara glad för det lilla. Men den är så sann. Så sann. Det samhälle vi lever i har så otroligt små problem jämfört med vissa andra och jag kan lova dig att det finns minst tre värdefulla saker du kan var lycklig över i ditt liv. Tänk på det! Idag bestämde jag mig för att sluta vara på halvdåligt humör. Det gick visserligen sådär. Men jag lyckades att bli lycklig över det jag har samtidigt. För jag har en massa saker att vara lycklig över, och det är vad jag inser mer och mer för varje dag. Inshallah kommer det att fortsätta vara så. Men det viktigaste är att mina nära och kära har hälsa, tak över huvudet och mat på borden samt att man inser att det är människorna runt omkring dig som är viktiga. Dina nära och kära. Var tacksam!
Moralkaka large blev detta - Varsågoda!