Döpt
Idag döptes jag.
Amanda Veronica Anna Myria Solveig Eva Nelson Johansson.
Det var fint. Riktigt fint. Vackert väder. Helt vitt. Vacker dopgudstjänst. Och fin samling efteråt.
Jag fick blommor, pengar, ett jättefint kors och ett armband med Livets pärlor (ett modernt radband kan man kalla det för).
"Många av oss, kanske alla, längtar efter att kunna foga in den lilla berättelsen i den stora, för vi längtar efter helhet. Och detta är möjligt i ljuset av evangeliet där vi kan förstå vårt livs syfte och ursprung. Men ibland är vägen dit svår och irriterande lång, eftersom tron handlar om hjärta och hjärna, och det verkar som om avståndet mellan dessa två är stort. Det tar tid innan insikten faller i hjärtat där den kan för att slå rot och blomma ut.
Även om våra berättelser ser så olika ut kan vi redan från början säga att det finns en del saker som vi alla har att göra upp med, saker som har med förutsättningen att vara människa att göra. I den förtroliga gemenskapen med andra människor kan vi dela våra drömmar, vår längtan och våra mål, men också vår brustenhet, vår otillräcklighet och våra sår. På detta sätt kan vi som människor växa och mogna mot en större helhet. Där kan längtan hos det hemlösa hjärtat finna sitt hem, sin ro. Och den tillit och trygghet som växer sig allt starkare när vi i högre grad kan se den lilla berättelsen i ljuset av den stora gör att vi får råd med närvaro. Närvaron gör det möjligt att se tillvaron i mer mättade färger.Upplevelsen blir vackrare och mer vilsam eftersom det inte är så mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Närvaron gör att vi allt oftare kan se evightenen mitt i tiden. Himmelriket finns redan här och nu, mitt ibland oss!
Men vad är det då som händer när vi har en längtan som ger oss riktning, som får oss att våga ge våra trasiga liv i den levande Gudens händer? Vad händer när vi får börja smala på den goda ensamheten samtidigt som vi lever i gemenskap med andra människor? Och när vi lär oss att sätta in vår lilla berättelse i det större sammanhanget och då börjar se ett syfte, ett mål och en mening med livet - vad händer?
Jo, vi rör oss mot Gud, mot livets kärna.
Kan detta handla om den omvända växten? Ja, jag tror det! Att växa mot att bli mindre och i stället se vad som blir större. Att i lite större mån se sanna proportioner och förhållanden mellan Gud och Hans avbild. Jag menar inte att det handlar om att vi ska förmiskas som människor i den meningen att vi skulle nedvärdera oss eller få ett mindre värde. Nej, tvärtom... det handlar om att vi börjar förstå Guds godhet, storhet och kärlek till oss människor trots vår trasighet och ovärdighet. Då blir vi mindre och Gud större.
Vi tror på en Gud som på ett sätt inte alls är beroende av oss. Det är bara det att han älskar oss så mycket så att han vill leva i gemenskap med oss.
Tänk att allt egentligen handlar om kärlek i denna märkliga "berättelse" om Gud och skapelsen!
Och vår första och största kallelse är ju att leva i kärlek. Tänk om vi skulle lyckas med detta. Det skulle räcka! Att älska och att bli älskad!"
- Jenny Augustsson, Finspång
Lästes vid dopet
