Nellezoon

Har spenderat i princip två hela dagar med att se på One Tree Hill avsnitt. Kanske låter helt sjukt i era öran, men jag har det seriöst helt underbart! Jag har suttit hemma, knappt vart social, knappt varit utanför dörren. Det har varit i princip som de första gångerna jag hade attacker och mådde skit. Jag låste in mig och ville inte träffa någon och gjorde absolut inget om dagarna. Men denna gång är det helt annorlunda. Visst livet går upp och ner, men just nu är det på en hyfsat bra medelväg och jag nöjd med det. Riktigt nöjd faktiskt. Inte nog med att denna serie gör att jag kan spana på heta high school killar dagarna i ända, så har den hela den moralkaka som jag älskar med amerikanska serier. Det finns en poäng med varje avsnitt. Shore as hell kan det va riktigt skitjobbiga saker dem går igeom, som får en att se just dem sakerna i sitt eget liv, eller ännu värre, att det är så jävla bra för dem i serien så man undrar vad det är för jävla liv man själv lever. Men bottomline är att skitsamma vad alla andra har för liv, man kan inte hålla på och jämföra sig med andra människor för då blir man aldrig hel. Jag tatuerade ett plustecken på min högra handled i torsdags. Det gjorde något så in i helvete ont, och har inte riktigt läkt ännu så gör fortfarande lite ont. Men vad är den smärtan, när varje gång jag kommer se på det pluset så kommer det påminna mig om att jag alltid har ett val att välja hur jag ser på dem saker som sker i mitt liv. Jag kan välja och se det från den negativa sidan och bara se hinder och omöjligheter var jag går. Eller så kan jag välja att se det från den positiva sidan och se utmaningarna med dem hinder som kommer upp, eller dem andra möjligheterna som öppnas när jag tvingas göra val. Livet är inte lätt, och fan det skall det inte vara heller. Men vi måste komma ihåg att den enda du egentligen behöver stå ut med i livet är dig själv. Så man borde göra sig själv den tjänsten varje dag att vara sig själv. Låta sig såras, misslyckas eller till och med tappa fotfästet totalt, för det är när du börjar kämpa dig uppåt igen som du kommer att inse att det är du som har nyckeln till ditt eget liv. Ingen annan kan ta den platsen. Du är den som kan öppna eller stänga dörren till dig själv. Jag stängde, fan jag till och med låste och slängde nyckeln. Men genom att inse att det var precis det jag gjort. Genom att se hur långt ner jag var och hur svart jag hade målat allt på väggen, så vände det. Jag har makten över nyckelhålet. Jag har makten att välja plussidan istället för minussidan. Jag har valet att börja se till mig själv och börja tycka om mig själv för den jag är, inte vad jag gör. Jag har haft den uppfattningen att det är våra handlingar som definierar oss som personer. Bullshit! Det är vi som personer som har makten att definiera våra handlingar, och shore kommer vi att göra fel ibland, om till och med inte mestadels. Men varför skall vi vara så snabba att fördömma oss själva när vi ofta kan förlåta andra. Det var jag som gjorde mig själv jävligt illa när jag satte mig i den där tatueringstolen. Men om den smärtan kan påminna mig själv varje dag om att se till att försöka plåstra om mig själv efter smärtan, så jäklar vad det är värt det! Kom ihåg att plåstra om er själva mina vänner! För det är bara ni som har nyckeln till första hjälpen skåpet.

I don't wanna be anything other than ME!