Nellezoon

Har funderat idag. Pratat med mamma om innehållet i det föregående inlägget. Blev kanske lite klokare. Lite mer medveten om min egen ståndpunkt. Däremot tvekar jag fortfarande för om jag kommer ta något mer steg än detta. Hur vet jag ens om hon vill ha kontakt med mig i fortsättningen. Hur vet jag att hon inte är sjukt pissed på mig för att jag bara vände ryggen till. Jag borde funnits där. Oavsett. Om jag nu kände den kopplingen jag beskrev. Om jag nu verkligen trodde vi var vänner. Varför vände jag då? Hon bad för helvete om ursäkt. Men mitt stolta jävla jag tog den inte.
Jag har alltid trott på andra chanser. På att människor alltid borde vara förtjänta av en andra chans. Och att det inte är ens handlingar som definierar en. Hon handlade fel. Hon insåg det och bad om ursäkt. Och vad gjorde jag? Strök henne ur mitt liv. Utan en andra chans. Jag definierade henne efter hennes handling. Jag svek min egen princip. Och jag ångrar mig. Jag var för snabb att dömma.
Jag har inte hört något av henne. Inte ett ljud. Börjar tvivla på att hon läser bloggen. Tvivlar på om mitt patetiska försök till kontakt kommer löna sig. Samtidigt är det bara en dag sen jag skrev. Och en dag kanske inte kan förändra allt. Det kanske krävs mer. Mer tid. Eller också mer av mig.

Villkorslöst   -  det är ett jäkligt vackert ord egentligen. Villkorslöst. Jag skulle säga att det är det som gör det. Den villkorslösa kärleken är så otroligt vacker. Likaså den villkorslösa vänskapen. Att ge. Jag borde kanske jobba på den biten.