Nellezoon

De senaste gångerna jag har tagit upp blogg.se och tänkt att nu var det ju ändå ett tag sen jag skrev så har jag suttit med en tom sida ett tag och sen stängt ner sidan utan att uppdatera något. Man kan kalla det skrivkramp, man kan kalla det ovilja att dela med sig av vissa saker, men egentligen har det nog mest handlat om att jag ibland ifrågasätter varför jag bloggar. Tills det slog mig idag, det är ju för min skull. Jag bloggar inte för att försöka få så många läsare som möjligt (för tro mig så många är ni inte :P), jag bloggar absolut inte för att tjäna pengar, utan jag bloggar för att det är en kanal för mig som hjälper mig lätta på trycket. Jag kan skriva vad jag vill, jag har själv makten att välja hur mycket jag vill lämna ut om mig själv och mitt liv. Jag kan samtidigt vara väldigt utlämnande utan att ni kanske ser det alla gånger. Det härliga är oxå att jag ibland får kommentarer, dvs svar på det jag skriver, men inte alltid, rättare sagt oftast inte. Och det finns en liten tjusning i just det att jag inte vet om det är någon som kommer besvara det jag skriver eller omd et är en envägskommunikation. Alla har sina olika sätt att lätta på trycket. Och detta är ett sätt för mig.
Häromdan satte jag mig och skrev ett brev till min kusin i Indien. Han är 3 år äldre än mig. Har inte alltid haft det lätt i livet. Varit lite av släktens svarta får. Men jag har alltid kännt en enorm trygghet i honom. Jag skulle precis sova, och hade släkt lampan, när jag kände ett otroligt krav av att skriva till honom. Jag grabbade tag i ett block och en penna och började skriva. Mestadels skrev jag för att jag verkligen ville komma honom nära igen. Jag ville få tillbaka något utav den känslan att han alltid förstår även om han inte är här längre. Han kommer inte flytta hem, han har sitt nya hem i Indien och vad jag har hört trivs han riktigt bra. Men jag saknar honom. Mycket. Jag skrev och skrev och skrev, tre handskrivna sidor blev det. Mestadels sidor som lättade på trycket. Fast på ett annat plan och i en annan riktning än vad detta skrivande gör.
Bloggen är lika mycket en påminnelse om mitt liv. En dagbok. Viktiga samt oviktiga saker hamnar här. Jag har skrivit i både glada och mindre glada stunder. Dock är bloggen inte en reflektion över mitt liv, men en glimt av det. Och som sagt mestadels till för min egen skull. För att jag ibland behöver få dela med mig utan vetskap om det kommer att få något svar. Vem vet vad framtiden har att utvisa?