Suget
Man tror att ens dag är hyfsat okej. Lite som igår, och troligtvis ganska lik morgondagen. Rutinerna finns där. Man ignorerar lite måsten. The usual. Sen försöker man ha en diskussion. Man försöker öppna upp lite med allt det som ständigt går runt i huvudet. Och när helt svar slår mot en bryter man ihop. Totalt. När allt man kämpat med och mot de senaste månaderna slår en rakt upp i nyllet, blev det svart. Helt svart. Hålet som ständigt suger och suger öppnades upp och slukade mig. Totalt. Nu är det blankt. Helt blankt. Orken är totalt borta. Den närhet som fanns till vad jag kan räkna som normalitet försvann. Dessutom lyckades jag såra. För att klamra mig fast vid kanten på hålet. Skrik. Trasiga muggar. Sårade människor. Det var inte meningen. Förlåt. Det värsta är att jag vet att orken kommer tillbaka. Jag vet att det ljusnar. Det tar bara sån jävla tid och så jävla mycket arbete. Men jag kan inte ta tillbaka skriket, den trasiga muggen och det faktum att jag sårade. Det är fan inte värt det. Förlåt. Jag vet att jag skrämmer. Jag vet att få hänger med i svängarna. Och okunskap föder rädsla. Samtidigt vill jag inte riktigt förklara. Jag vill inte. Jag vill bort från hålet, bort från det svarta, bort från att såra. Jag är trött på att kämpa.
Kommentarer
Trackback
