Knock me down
Det är spännande med dessa otroliga dalar som jag oftast befinner mig i just nu. Det går lite uppåt ibland men sedan händer något så man hamnar längst ned på botten igen.
Haft en bra helg med Kia på besök. Vi har inte gjort så mycket.
Däremot har helgen inneburit två attacker varav en riktigt dålig. Fick ont i lungorna på väg hem från affären i lördags eftermiddag, så Kia och jag fick byta plats så att hon fick köra. Tog en två tabletter på en gång. En stund efter vi kommit hem var känslan borta och jag kände mig som hederliga gamla amanda igen (otroligt skönt). Sedan kom biverkningarna på tablettterna, dvs tröttheten och jag höll på att somna medan jag läste tidningen. Kämpande emot och gick inte och la mig men det blev en tidigt kväll.
Sen på söndagen (igår) så åkte vi in tidigt till stan på eftermiddagen så vi skulle kolla runt lite och fika och så innan Kia skulle med båten. Vi satte oss på Amalias café (gamla Vinäger) och efter ett tag kände jag det igen. Ungefär som på lördagen. Jag tog två tabletter där på en gång och tänkte nog att jag skulle klara att sitta kvar. Kände ganska snabbt att paniken steg och jag var tvungen att gå därifrån. Gick ner till bilen och lyckades väl lugna ner mig en aning, men smärtan i lungorna bara steg. Vi hade fortfarande en massa tid kvar tills båten skulle gå så vi beslöt oss för en liten tur runt stan i bilen och åkte norrut mot snäck. Smärtan och intensiteten blev bara värre och värre och paniken ökade ännu mer. Det tar en kvart innan tabletterna börjar verka och när jag tyckte det gått en evighet, som nog inte var mer än tjugo minuter, gav jag upp och tog två tabletter till. Vi lämnade av Kia och åkte hem. Var tvungen att lägga mig i bilen och koncentrera mig på andningen. Var i någon dvala ömsom sovande tillstånd från Vibble och hem och gick sedan och la mig och sov hela kvällen och natten tills runt åtta imorse. Idag har jag inga smärtkänningar efter attacken (som jag brukat ha) men känner mer av en oförmåga till att ta mig för något.
När jag var hos läkaren i veckan fick jag fylla i en enkät om hur jag mått de senaste tre dagarna. Och i den enkäten var det frågor om allt jag känner. Alla känslor jag har och de orosmoment som är störst för mig var med. På något vis blir man besviken för man intalar sig på något vis att just min "sjukdom" är unik, detta gäller nog bara mig. Samtidigt som det är en trygghet i att man inte är ensam, att dem vet vad det är dem möter på sjukhuset och troligtvis vet hur dem skall hjälpa mig med det.
KBT-terapeuten har inte ringt än, och hör hon inte av sig denna vecka tror jag att jag skall ringa till läkaren och kolla, jag behöver få komma dit nu.
Haft en bra helg med Kia på besök. Vi har inte gjort så mycket.
Däremot har helgen inneburit två attacker varav en riktigt dålig. Fick ont i lungorna på väg hem från affären i lördags eftermiddag, så Kia och jag fick byta plats så att hon fick köra. Tog en två tabletter på en gång. En stund efter vi kommit hem var känslan borta och jag kände mig som hederliga gamla amanda igen (otroligt skönt). Sedan kom biverkningarna på tablettterna, dvs tröttheten och jag höll på att somna medan jag läste tidningen. Kämpande emot och gick inte och la mig men det blev en tidigt kväll.
Sen på söndagen (igår) så åkte vi in tidigt till stan på eftermiddagen så vi skulle kolla runt lite och fika och så innan Kia skulle med båten. Vi satte oss på Amalias café (gamla Vinäger) och efter ett tag kände jag det igen. Ungefär som på lördagen. Jag tog två tabletter där på en gång och tänkte nog att jag skulle klara att sitta kvar. Kände ganska snabbt att paniken steg och jag var tvungen att gå därifrån. Gick ner till bilen och lyckades väl lugna ner mig en aning, men smärtan i lungorna bara steg. Vi hade fortfarande en massa tid kvar tills båten skulle gå så vi beslöt oss för en liten tur runt stan i bilen och åkte norrut mot snäck. Smärtan och intensiteten blev bara värre och värre och paniken ökade ännu mer. Det tar en kvart innan tabletterna börjar verka och när jag tyckte det gått en evighet, som nog inte var mer än tjugo minuter, gav jag upp och tog två tabletter till. Vi lämnade av Kia och åkte hem. Var tvungen att lägga mig i bilen och koncentrera mig på andningen. Var i någon dvala ömsom sovande tillstånd från Vibble och hem och gick sedan och la mig och sov hela kvällen och natten tills runt åtta imorse. Idag har jag inga smärtkänningar efter attacken (som jag brukat ha) men känner mer av en oförmåga till att ta mig för något.
När jag var hos läkaren i veckan fick jag fylla i en enkät om hur jag mått de senaste tre dagarna. Och i den enkäten var det frågor om allt jag känner. Alla känslor jag har och de orosmoment som är störst för mig var med. På något vis blir man besviken för man intalar sig på något vis att just min "sjukdom" är unik, detta gäller nog bara mig. Samtidigt som det är en trygghet i att man inte är ensam, att dem vet vad det är dem möter på sjukhuset och troligtvis vet hur dem skall hjälpa mig med det.
KBT-terapeuten har inte ringt än, och hör hon inte av sig denna vecka tror jag att jag skall ringa till läkaren och kolla, jag behöver få komma dit nu.
Kommentarer
Trackback
