Vadå yrkesångest?
OMG vad jag vill flytta till Sthlm!! Satt och kollade lägenheter i Väsby och insåg att nej jag kommer aldrig ha råd att skaffa mig en egen lägenhet. Så var den drömmen slut! Bara blunda och gå vidare.. Bajs! Men jag vill i alla fall flytta till sthlm! Så det så!!
Pratade med Karin på msn idag. Saknar Karin! Vi hade en bra tid där på Volontärgatan :) Vi pratade om det här med att ha en utbildning men inte kunna göra något med den. Jag har spenderat 3 år och en jäkla massa studiemedel på att utbilda mig. Och för vad?? För att jag skall kunna gå arbetslös utan en chans till jobb inom mitt område? Och det gör ju att jag börjar ifrågasätta varför jag pluggat det jag har pluggat överhuvudtaget. Varför? Visst jag tycker det är kul. Shore. Men det är inte ens så att jag har en titel. Det jag är finns liksom inte. Visst behov av mina kunskaper finns men det är inte samma sak. Och vadå kunskaper, vad fan kan jag? Det är mestadels så jag känner, att ju mer jag funderar och vrider och vänder ju mer inser jag att jag inte kan. Ju mer inser jag att det finns saker som jag behöver lära mig. Självklart har en del fastnat i huvudet under utbildingen. Men det känns mer som om det gått in i ett öra och när tentan är avklarad och nästa kurs påbörjad så har det gått ut genom det andra örat igen. Suck! På det viset tycker jag om mitt nuvarande jobb. Jag får repitition av det jag läst, och får dessutom lite erfarenhet som jag tror är väldigt bra att ha. Visst jag kan tycka mitt jobb är pest och pina emellanåt, men det är mestadels pga dem krav jag själv sätter upp för mig själv. Det är JAG som har för höga krav. Inte studenterna. Och inte mina kollegor. Utan jag. Och då är det ju bara jag som kan riva ner dem. Jag måste ju alltid utgå från mig själv. Och jag kan omöjligt ha allting från en kurs jag gick för 3 år sen i huvudet, så då får jag förbereda mig lite och i vissa fall erkänna att detta kan jag inte. Och det är inget fel med det. Men jag måste inse det. Jag måste erkänna det för mig själv först. Sen kan jag gå vidare med det.
Jag har lite halvt panik inför hösten. Inför vad som kommer hända. Vad jag skall göra. Hur jag skall kunna överleva. Jag vill som sagt till Sthlm. Men konkurrensen är tuff just nu när det gäller jobb och lägenheter. Och det är klart att det skrämmer en aning. Jag hade dödat för att få mig en egen lägenhet, men jag kommer ju aldrig få lån utan något jobb. Och jag får ju inget jobb om jag inte kan bo nånstans. Ond cirkel det där..
Å andra sidan så löser det sig. Det gör det alltid. Jag skall jobba sommaren ut, spara pengar och sen se till att börja söka jobb ordentligt. Och söka allt. Vad som helst. Jag måste få ordning på mitt liv!
Pratade med Karin på msn idag. Saknar Karin! Vi hade en bra tid där på Volontärgatan :) Vi pratade om det här med att ha en utbildning men inte kunna göra något med den. Jag har spenderat 3 år och en jäkla massa studiemedel på att utbilda mig. Och för vad?? För att jag skall kunna gå arbetslös utan en chans till jobb inom mitt område? Och det gör ju att jag börjar ifrågasätta varför jag pluggat det jag har pluggat överhuvudtaget. Varför? Visst jag tycker det är kul. Shore. Men det är inte ens så att jag har en titel. Det jag är finns liksom inte. Visst behov av mina kunskaper finns men det är inte samma sak. Och vadå kunskaper, vad fan kan jag? Det är mestadels så jag känner, att ju mer jag funderar och vrider och vänder ju mer inser jag att jag inte kan. Ju mer inser jag att det finns saker som jag behöver lära mig. Självklart har en del fastnat i huvudet under utbildingen. Men det känns mer som om det gått in i ett öra och när tentan är avklarad och nästa kurs påbörjad så har det gått ut genom det andra örat igen. Suck! På det viset tycker jag om mitt nuvarande jobb. Jag får repitition av det jag läst, och får dessutom lite erfarenhet som jag tror är väldigt bra att ha. Visst jag kan tycka mitt jobb är pest och pina emellanåt, men det är mestadels pga dem krav jag själv sätter upp för mig själv. Det är JAG som har för höga krav. Inte studenterna. Och inte mina kollegor. Utan jag. Och då är det ju bara jag som kan riva ner dem. Jag måste ju alltid utgå från mig själv. Och jag kan omöjligt ha allting från en kurs jag gick för 3 år sen i huvudet, så då får jag förbereda mig lite och i vissa fall erkänna att detta kan jag inte. Och det är inget fel med det. Men jag måste inse det. Jag måste erkänna det för mig själv först. Sen kan jag gå vidare med det.
Jag har lite halvt panik inför hösten. Inför vad som kommer hända. Vad jag skall göra. Hur jag skall kunna överleva. Jag vill som sagt till Sthlm. Men konkurrensen är tuff just nu när det gäller jobb och lägenheter. Och det är klart att det skrämmer en aning. Jag hade dödat för att få mig en egen lägenhet, men jag kommer ju aldrig få lån utan något jobb. Och jag får ju inget jobb om jag inte kan bo nånstans. Ond cirkel det där..
Å andra sidan så löser det sig. Det gör det alltid. Jag skall jobba sommaren ut, spara pengar och sen se till att börja söka jobb ordentligt. Och söka allt. Vad som helst. Jag måste få ordning på mitt liv!
Kommentarer
Trackback
