Nellezoon

Jag vet att det är mycket snack om saknad just nu på bloggen. Men det är en stor del av mina känslor nu. Mina dagar består mest i att jag saknar. Det är lixom den genomgående känslan som är konstant för tillfället. Vissa dagar är bättre, andra värre, vissa piss, men i det mesta klarar jag det även om det är jobbigt. Jag har ju tyvärr inte så mycket val. Det positiva är ju att det går ganska snabbt att vända en dålig dag till en bättre dag. Ett sms. Att höra hans röst. Eller det bästa av allt är ju en date på msn där man kan få se varandra. Msn är underbart! Nu är det mer än en månad sen vi sa hejdå till varandra. Tanken på att ha klarat av en månad är stärkande. Samtidigt som tanken på att det kanske dröjer ytterligare två månader tills jag kan åka ner igen är smärtsamt. Eller rättare sagt ger det en känsla av tomhet och uppgivenhet.
Jag är lätt irriterad, trött och har ingen riktigt motivation för egentligen någonting. Kanske en eller två gånger om dagen får jag en knäpp och drar igång något. Men det är sällan motivationen håller i sig någon längre stund. Plugget har lidit denna vecka. Jag har pluggat, men inte kommit så långt som jag borde. Veckan som kommer måste bli en pluggvecka. Det blir mycket hemmapyssel. Tar inte så mycket energi och är alltid mindre projekt som kan bli klara vilket ger mig en känsla av att jag faktiskt fått något gjort under dagen. Idag har jag inga måsten. Inga. Jag har strukit dem från denna dag. Idag är en bara vara dag. Problemet är att saknaden bli mer påtaglig. Den kryper längre in och känns mer intensiv. Jag har ju accepterat den. Den är där konstant. Men den är lika jobbig för det. Jag vill inte vara ifrån honom längre. Jag vill vara vid hans sida hela tiden. Nu och alltid.