Fy fabian för distans!
Ständigt går hela ens tankesystem åt att tänka på den personen, just den underbara personen som inte kan finnas i ens närhet just här och nu vilket man så gärna vill.
Igår bröt jag ihop. Jag kan hålla uppe skimret av att vara nygift, och jag är självklart helt själaglad över detta och det vi hittills fått uppleva tillsammans. Men den smärta som ligger där i bakgrunden och gror så fort vi inte är med varandra är obeskrivlig. Han är mitt allt och jag vill inget hellre än att få dela både glädje och sorg med honom resten av mitt liv. Och även om jag vet att det är mot det vi gemensamt jobbar så gör det så obeskrivligt ont att vara tvingade till denna parallella ensamhet.
Hela min natt igår blev helt kajko, idag känner jag mest bara för att lägga mig under täcket och somna om. Funderar på om det bästa är att fly fältet och attackera Elli för en panelomgång och kanske en tur på stan så tankarna och synintrycket förnyas lite. Samtidigt kan jag inte fly från det hela tiden. Det är skitjobbigt, det är ett jävla helvete (ursäkta orden men jag är upprörd!) och det är inte långt ifrån det värsta jag varit med om. Men jag vet att det är för att vi skall få vara tillsammans som vi måste gå igenom det här. Jag skall sätta mig och ringa skatteverket på en gång jag publicerat detta inlägg och sen får vi se vad resten av dagen får att erbjuda. Summa sumarum av detta inlägg = Jag HATAR distans!!
stor kram till dig Amanda... KRAM <3
Vet hur det känns..levde så i åtta år innan vi bestämde oss för att gifta oss. Vi sågs en gång om året, och i början av vårt förhållande fanns knappt ens mobiltelefoner..
Kan ni inte använda er av skype?
Jag vet att det känns som en evighet just nu, men i jämförelse med åtta år så kanske det kan kännas lite enklare att ta sig igenom den här tiden =)
Det här inlägget fick mig att flyga rakt tillbaks till när mitt liv var så också. Har aldrig känt mig så ensam, vilse och liten på jorden som jag gjorde innan min man flyttade hit. Förstår precis hur du känner!
Tänk att det är bara några månader kvar! Ni börjar ju närma er målet. :-)
Hej tjejen!
Precis som de förra tjejerna skrev, såförstår jag dig oxå. Även jag och min man har levt så under ett par år, men allt blir bara bättre och ni får vara tillsammans. Vet att det kanske inte känns så för dig nu, men jag lovar allt blir bra även om det tar tid. Alla papper och myndigheter....JAG VET!! Jag var ensam utan familj ( min dotter hade flyttat hemifrån)så jag vet hur ensam man kan känna sig
Kan bara skicka en stor Kram till dig.Håll UT!