Fy fabian för distans!

Dagen igår slutade inte lika bra som den varit innan.. Detta med distansförhållanden är rent ut sagt skit! Fy fabian vad jag hatar det. Speciellt när det gäller utomlands och kostnaderna för telefonräkningarna flyger iväg i höjden som bara den. Samtidigt som man ändå knappt pratar med varandra ens i närheten av den tiden man skulle vilja prata med varandra. Och när man inte får tag i den andre så är man så fruktansvärt hjälplös i sin ensamhet flera tusentals mil därifrån. Hjälplös så till vida att det är inte så mycket man kan göra än att försöka, försöka och åter försöka att få tag på sin älskade. Och man kan inte rå för att bli annat än orolig.
Ständigt går hela ens tankesystem åt att tänka på den personen, just den underbara personen som inte kan finnas i ens närhet just här och nu vilket man så gärna vill.
Igår bröt jag ihop. Jag kan hålla uppe skimret av att vara nygift, och jag är självklart helt själaglad över detta och det vi hittills fått uppleva tillsammans. Men den smärta som ligger där i bakgrunden och gror så fort vi inte är med varandra är obeskrivlig. Han är mitt allt och jag vill inget hellre än att få dela både glädje och sorg med honom resten av mitt liv. Och även om jag vet att det är mot det vi gemensamt jobbar så gör det så obeskrivligt ont att vara tvingade till denna parallella ensamhet.
Hela min natt igår blev helt kajko, idag känner jag mest bara för att lägga mig under täcket och somna om. Funderar på om det bästa är att fly fältet och attackera Elli för en panelomgång och kanske en tur på stan så tankarna och synintrycket förnyas lite. Samtidigt kan jag inte fly från det hela tiden. Det är skitjobbigt, det är ett jävla helvete (ursäkta orden men jag är upprörd!) och det är inte långt ifrån det värsta jag varit med om. Men jag vet att det är för att vi skall få vara tillsammans som vi måste gå igenom det här. Jag skall sätta mig och ringa skatteverket på en gång jag publicerat detta inlägg och sen får vi se vad resten av dagen får att erbjuda. Summa sumarum av detta inlägg = Jag HATAR distans!!


Kommentarer
Postat av: johanna

stor kram till dig Amanda... KRAM <3

2011-10-03 @ 17:30:58
Postat av: Sarah

Vet hur det känns..levde så i åtta år innan vi bestämde oss för att gifta oss. Vi sågs en gång om året, och i början av vårt förhållande fanns knappt ens mobiltelefoner..



Kan ni inte använda er av skype?



Jag vet att det känns som en evighet just nu, men i jämförelse med åtta år så kanske det kan kännas lite enklare att ta sig igenom den här tiden =)



Postat av: Emma

Det här inlägget fick mig att flyga rakt tillbaks till när mitt liv var så också. Har aldrig känt mig så ensam, vilse och liten på jorden som jag gjorde innan min man flyttade hit. Förstår precis hur du känner!



Tänk att det är bara några månader kvar! Ni börjar ju närma er målet. :-)

2011-10-03 @ 21:30:13
URL: http://familjensghaier.bloggplatsen.se
Postat av: Lotta

Hej tjejen!



Precis som de förra tjejerna skrev, såförstår jag dig oxå. Även jag och min man har levt så under ett par år, men allt blir bara bättre och ni får vara tillsammans. Vet att det kanske inte känns så för dig nu, men jag lovar allt blir bra även om det tar tid. Alla papper och myndigheter....JAG VET!! Jag var ensam utan familj ( min dotter hade flyttat hemifrån)så jag vet hur ensam man kan känna sig



Kan bara skicka en stor Kram till dig.Håll UT!

2011-10-03 @ 21:59:42
URL: http://rzigui.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0