Nellezoon

Det absolut värsta är är dem har närmaste dagarna efter man kommit hem. Det är ett rent helvete! Den tomheten som uppstår är förödande. Så avgrundsdjup oavsett vad man försöker fylla den med. Ingenting hjälper. Och man vet att det enda man kan göra är att vänta. Vänta. Och vänta. Smärtan i att gå från att ha haft honom nära konstant. Underbara stunder blandande med ren vardag. Lycka i allt till och med i det värsta och i tristess men ändå lycka för att man är tillsammans. Sen tvingas man ifrån varandra och allt blir till skit. Man står kanske ut någon enstaka dag, fortfarande i ett lyckorus över tiden man fått spendera tillsammans, men sen slår det en. Hårt i ansiktet slår det en att han inte är där längre. Där bredvid dig. Och du får använda alla krafter du har för att hålla dig i nivå med resten. För något fattas dig. Enormt. Allt blir grått. I väntan. Denna eviga väntan.