Nellezoon

Igår lyckades bli en ganska stressig dag. Eller rättare sagt jag lät allting stressa upp mig. Så på väg hem fick jag en attack igen. Som höll i sig ett tag. Och som jag har efterkänningar av idag med. Men det gör mig inte sådär jättemycket. Visst är det pest och pina och få dem och att min ork så totalt försvinner efteråt men jag börjar vänja mig, och får inte samma panik varenda gång dem kommer. Har sovit 18 timmar istället. :P

Skrev till henne på fejan och fick svar. Vi har mått skit båda två. Och behövde nog sticka båda två. Det var ingen rolig tid vi delade där på slutet, och nu har vi båda helt andra saker för oss och är i andra situationer. Vi skall som sagt nog till samma ställe på juldagen och lär ses där :) Kommer kanske kännas lite weird, men ändå rätt. Jag har saknat henne och hon mig :)

Idag är det total slapp som gäller pga efterkänningarna. Men oxå lite fixande. Imorn är det mathandel och matfixande inför dopparedan.

Idag döptes jag.
Amanda Veronica Anna Myria Solveig Eva Nelson Johansson.
Det var fint. Riktigt fint. Vackert väder. Helt vitt. Vacker dopgudstjänst. Och fin samling efteråt.
Jag fick blommor, pengar, ett jättefint kors och ett armband med Livets pärlor (ett modernt radband kan man kalla det för).

"Många av oss, kanske alla, längtar efter att kunna foga in den lilla berättelsen i den stora, för vi längtar efter helhet. Och detta är möjligt i ljuset av evangeliet där vi kan förstå vårt livs syfte och ursprung. Men ibland är vägen dit svår och irriterande lång, eftersom tron handlar om hjärta och hjärna, och det verkar som om avståndet mellan dessa två är stort. Det tar tid innan insikten faller i hjärtat där den kan för att slå rot och blomma ut.
Även om våra berättelser ser så olika ut kan vi redan från början säga att det finns en del saker som vi alla har att göra upp med, saker som har med förutsättningen att vara människa att göra. I den förtroliga gemenskapen med andra människor kan vi dela våra drömmar, vår längtan och våra mål, men också vår brustenhet, vår otillräcklighet och våra sår. På detta sätt kan vi som människor växa och mogna mot en större helhet. Där kan längtan hos det hemlösa hjärtat finna sitt hem, sin ro. Och den tillit och trygghet som växer sig allt starkare när vi i högre grad kan se den lilla berättelsen i ljuset av den stora gör att vi får råd med närvaro. Närvaron gör det möjligt att se tillvaron i mer mättade färger.Upplevelsen blir vackrare och mer vilsam eftersom det inte är så mycket som pockar på vår uppmärksamhet. Närvaron gör att vi allt oftare kan se evightenen mitt i tiden. Himmelriket finns redan här och nu, mitt ibland oss!

Men vad är det då som händer när vi har en längtan som ger oss riktning, som får oss att våga ge våra trasiga liv i den levande Gudens händer? Vad händer när vi får börja smala på den goda ensamheten samtidigt som vi lever i gemenskap med andra människor? Och när vi lär oss att sätta in vår lilla berättelse i det större sammanhanget och då börjar se ett syfte, ett mål och en mening med livet - vad händer?
Jo, vi rör oss mot Gud, mot livets kärna.
Kan detta handla om den omvända växten? Ja, jag tror det! Att växa mot att bli mindre och i stället se vad som blir större. Att i lite större mån se sanna proportioner och förhållanden mellan Gud och Hans avbild. Jag menar inte att det handlar om att vi ska förmiskas som människor i den meningen att vi skulle nedvärdera oss eller få ett mindre värde. Nej, tvärtom... det handlar om att vi börjar förstå Guds godhet, storhet och kärlek till oss människor trots vår trasighet och ovärdighet. Då blir vi mindre och Gud större.
Vi tror på en Gud som på ett sätt inte alls är beroende av oss. Det är bara det att han älskar oss så mycket så att han vill leva i gemenskap med oss.
Tänk att allt egentligen handlar om kärlek i denna märkliga "berättelse" om Gud och skapelsen!
Och vår första och största kallelse är ju att leva i kärlek. Tänk om vi skulle lyckas med detta. Det skulle räcka! Att älska och att bli älskad!"

                              - Jenny Augustsson, Finspång

Lästes vid dopet

Jag är 22 år. Jag bor hemma hos min mamma och jag är till viss del socialt missanpassad. Ganska starkt påstående kan tyckas. Men sätt mig i vilket socialt sammanhang som helst så skall du få se. Det är inte det att jag inte klara av de vanliga typiskt svenska artigheterna. Det klarar jag utan problem. Nästintill helt galant faktiskt. Vuxna människor brukar älska mig. Men det är mer det sociala med folk i min egen ålder. Ungdomar. Och det är inte så att jag inte har några vänner och är en total ensamvarg heller. Rättare sagt skulle man nog säga att jag har ganska många vänner, kompisar och bekanta. Jag har över 300 facebook-vänner. Så vad är det du gnäller om då tänker ni. Jo det är det faktum att jag helst undviker ställen och tillställningar där det bara är folk i min ålder. Speciellt där det är människor jag känner till men inte känner. För människor jag aldrig träffat förut skrämmer mig inte så mycket. Men just sådana människor som kanske skulle kunna tänka sig att ha en uppfattning om mig är skrämmande. Det är dem jag undviker. Så på grund av detta undviker jag vissa av mina vänners fester, då jag på dessa skulle träffa sådana människor. Jag undviker vissa platser på mitt jobb då mitt jobb mestadels består av sådana människor. Helt enkelt handlar det om rädsla. Och varför? Jo för att bland det absolut värsta jag vet är att bli bedömd. Tanken på att jag kanske inte blir godkänd. Eller att jag kanske inte blir en sådan succé som jag vill bli. I grund och botten handlar det väl om att jag inte är tillräkligt trygg i mig själv, och därför är i behov av vad andra människor tycker om mig. En utomstående värdering.  Det suger. Det suger riktigt jävla mycket. För om jag inte kan lita på mig själv, vem i helvete kan jag lita på då. Som sagt, shore jag har vänner, och vissa av dem som skulle göra vad som helst för mig. Men den personen som alltid finns där och som är mig närmast är jag själv. Jag kanske måste jobba hårdare på att lyssna på hennes godkännande innan jag söker någon annans.

Checklista: Promenad - done!

Skall sätta mig och kolla jobbmail och jobba lite, men måste erkänna att det inte lockar sådär jättemycket faktiskt. Sen förra onsdagen har jag inte jobbat någonting alls. Jätteskönt! Har ju haft en massa annat för mig och har dessutom timmar på plussidan just nu så det är inte så att jag inte jobbar för min lön :P Men eftersom jag bara jobbar 25% så måste jag ibland tvinga mig själv att inte jobba så mina timmar inte blir för många. För även om jag nu trivs väldigt bra på jobbet, så betyder det inte att jag tänker jobba fler timmar än jag får betalt för, icke sa nicke.

Jag har ännu inte sett på OTH :) Men jag erkänner dock att jag lyssnar på soundtracket på Spotify, he he :P

Söker vi inte alla efter svaret på vad som är rätt och vad som är fel? När lär man sig skilja på det? Varje val är en kamp. Varje gång när vi söker efter det rätta hittar vi det inte alltid där vi tror att det finns. Ibland hittar vi det itne alls. Utan vi får fortsätta att leva våra liv och fortsätta att ha tro på att vi kommer att hitta det rätta eller att det kommer att hitta oss någon dag. Och det är kanske just i sökandet. Sökandet både efter vad som är rätt och vad som är fel. Det är just där i det sökandet som vi måste komma ihåg att leva. För ibland kommer vi alla att hamna fel. Och det är meningen. För om vi inte någonsin hamnar fel kommer vi aldrig kunna skilja det rätta ur mängden när det slår oss i ansiktet. Och det handlar dessutom om att kunna inse att det vi gjort eller valt är fel, utan att det skall behöva slå ner oss totalt. Det viktiga är sökandet och intentionen att hitta det rätta.

Faktum: Serier är beroendeframkallande. I alla fall för mig. Jag kan inte börja se en serie utan att bli totalt addicted. Just nu är det One Tree Hill som gäller för mig. Har sedan jag kom hem från Stockholm plöjt mig igenom halva säsong 1 och hela säsong 2 och 3 och skall nu sätta mig med säsong 4 avsnitt 5. Twisted. Jag vet. Men jag är nog lite så. Alltså att jag går upp i saker och ting helt och hållet. Det är likadant när jag läser böcker, lyssnar på musik, läser bloggar, är på facebook whatever allt jag gör går i perioder. Ibland skrämmer det mig att tänka att jag kanske inte har förutsättningarna för att göra som vanligt. Inte för att jag har den blekaste om vad vanligt innebär. Men vad jag menar är att jag kanske inte har förutsättningarna för att anta utmaningar på ett litet mer tillbakalutat sätt. Ta varje gång jag skall göra något med studenterna. Jag jobbar inte så att jag förbereder mig lite ena dagen och lite andra dagen för att till slut när jag skall ha arkitekturstugan eller seminaret har allt under kontroll. Jag våndas och oroar mig en vecka innan och sätter mig sedan i ren panik och jobbar arslet av mig dagarna precis innan. Och då älskar jag det! Det är det som är grejen. För då går jag upp i det så mycket att allt annat blir liksom oviktigt eller saker som råkar hamna i vägen för det jag egentligen skall göra. Och det drivet skulle man ju kunna tycka vore positivt. Om det inte råkade vara så att det drivet försvinner så fort jag har gjort det jag skall göra. Det kan även tyckas som en weird att jämföra att se på tv-serier med att förbereda sig inför jobb. Men poängen är att mitt liv går i cykler eller perioder eller vad man nu vill kalla det. Periodare när det gäller intensivitet med andra ord. Ibland kan jag önska att jag istället för att gå upp och ner, upp och ner i energinivå kunde försöka hålla något lagom mellanting. Men det är just det, jag kanske inte har förutsättningarna.