Nellezoon

Jag har ju den senaste veckan publicerat en del av dem funderingar jag skrev ner om delar av Islam när jag var i Tunisien i våras. Jag skrev även att jag skulle försöka komma med en uppdatering kring mina funderingar nu.

Idag
Jag försöker läsa Koranen varje dag. Det är inte alltid det blir av. Mestadels för att jag vill vara koncentrerad och få full förståelse när jag läser och därför väljer att inte läsa när jag är för trött och inte kan koncentrera mig. Ramadan närmar sig med stormsteg. Nu är det en vecka kvar. Det är med blandade känslor jag försöker komma på hur jag skall lägga upp mina dagar. Jag oroar mig inte för att jag inte kommer att klara av det. Kanske är det att ha för höga förväntningar på sig själv. Det jag oroar mig lite för är ifall jag skall börja det nya jobbet och då jobba dygnspass . Men vi får se helt enkelt. Sen påminner jag mig ofta om att det är ju ingen vanlig fasta. Det är inte så att jag undviker mat och dryck bar för ros skull. Ramadan är ju så otroligt mycket större än bara fastan från föda. Traditionellt läser man hela Koranen under Ramadan. Detta skall även jag försöka med. Nu har jag läst delar hittills. Dessa kommer jag läsa om och sen även läsa resterande delar.
Hijaben eller slöjan är inte en del jag funderar så mycket på längre. Inte i samma utsträckning som dem funderingar jag skrev i Tunisien. Jag är fortfarande attraherad av hijaben och dess innebörd dock.
Jag råkade nämna på våran senaste släktmiddag att jag funderade på att gå ur Svenska Kyrkan. Jag fick en ordentligt sträng blick av mormor kan jag meddela. Min kära mormor som blev så glad när jag valde att döpa mig för ca två år sedan. Nu kommer hon med en del spydiga kommentarer. Senast hade hon kommenterat till mamma huruvida min bröllopsklänning skulle dölja hela min kropp och bara ha nät för ansiktet. Hade jag varit närvarande kunde jag upplysa henne om att så inte är fallet. Mamma valde att inte ens ge sig in i diskussionen med henne. Min far har ju redan tydligt visat sin åsikt genom att för flera månader sedan frågat med spydig röst om jag inte tagit på mig burka, blivit fastkedjad vid spisen och blivit könsstympad ännu. När det gäller mormor är jag rätt så säker på att hon är lite rädd och ovan vid tanken på en muslim i familjen och att hon nog ändå har en del fördomar. Fördomar är framförallt det min far har. Men jag tror mest det handlar om okunskap. Min dragning till Islam har sin grund i flera saker. Jag har varit tydlig med att jag vill ha så pass full kunskap om så mycket som möjligt innan jag konverterar om så blir fallet.
I samma veva som jag skrev mina tidigare funderingar skrev jag ned en del punkter i ett dokument jag döpte till Varför Muslim. Följande punkter som redan blivit publicerade stod då högst i dokumentet: 

Det ger mig en ro som jag inte har upplevt förut. En stillhet som är uppfyllande och en närhet till Gud.
Det är ett konsekvent troende som har vackra obligatoriska påbud som är ett måste men ett måste för ditt bästa.
Det jag hittills har läst och lärt mig överensstämmer med min syn, det är självklara och tydliga svar som jag finner på mina frågor.

Dessa punkter gäller fortfarande. Jag har fortfarande funderingar som kommer och går och flertalet företeelser och delar av Islam som jag inte känner till och långt ifrån har full förståelse kring. Men dag för dag lär jag mig mer och mer.

Jag kan bli skrämd av mina näras reaktioner och förutfattade meningar. Inte för att jag själv är rädd för att hamna i det fokkuset. Det är inte alls det som skrämmer mig. Utan för att det är åsikter och tankar jag inte hade den absolut blekaste aning om att dem hyste. Hunden må vara människan bästa vän, dess största fiende är okunskap!

Idag den 27 maj 2011 har jag tagit på mig slöja för andra gången. Jag är ännu inte muslim. Men jag vill känna hur det känns. Och som jag skrivit tidigare känner jag mig trygg i slöjan. Visst jag bär den bara hemma, och på förmiddagarna när Jihed sover. Så det är en stund för mig själv. Så det är inte så att jag går ut i slöjan, vilket gör att jag kan ju omöjligt veta om jag skulle känna samma sak bland folk, för jag är inte bland folk just nu. Men på något sätt så blir jag innesluten i ett lugn och en värdighet. En värdighet där ett av dem attribut som jag alltid sett som mitt vackraste döljs. Mitt hår har alltid varit my pride and joy. Vackert tjockt glänsande. Det har även varit det jag ändrat mest under min livstid när det gäller mitt utseende. Jag har färgat och klippt och fixat och stylat och allt möjligt. Att ta på mig slöjan ger mig ett lugn. Att läsa och diskutera slöjan ger mig en insikt i hur otroligt mycket tid och fokus folk lägger på sitt utseende. Jag är medveten om att hijab innebär mer än bara slöjan eller huvudduken som man också kan säga. Hijab innebär att täcka kroppen utöver ansikte och händer, det innebär att inte bära åtsittande kläder då man inte skall kunna skönja din kroppsform. Traditionellt sett bär man en robe kan man säga, en klänning som inte är figursydd alls och som går ned till golvet, och även en huvudduk som går ned över bröstet. Idag finns det en mängd olika tolkningar och anpassningar för och av muslimska kvinnor angående deras klädsel. Vanligast att stöta på i Sverige är antagligen att kvinnan bär västerländska kläder med viss anpassning för vad hon får visa och inte och en slöja på det. När jag tänker på hur jag kommer att klä mig om jag väljer att bli muslim är detta sättet. Jag är västerländsk, svensk och har en svensk tradition i min klädsel, är starkt medveten om tillverkning av kläder och skapandet när det gäller textilslöjd så för mig att totals skippa allt det och klä mig i arabisk traditionell dräkt vore falskt. Därmed absolut inte sagt att jag inte kommer att rensa i min garderob som den ser ut idag. Jag har kläder jag använder allt mindre hela tiden då jag inser att visa upp särskilda kroppsdelar är inte det som ger mig tillfredställelse i livet. Hur många gånger har inte jag gått på krogen i något jag tycker är skitsnyggt, och sedan hela kvällen koncentrerat mig på hur det sitter, vad det döljer och vad det inte döljer istället för att koncentrera mig på att njuta av mina vänners sällskap och dansa loss. Dessa kläder kommer att utgå ur mitt sortiment. Jag kommer att behöva se över vilka kläder jag kan använda och vilka som jag ska skänka bort. Och även i vilka kombinationer jag kan bära kläder. Jag kommer ju självklart även att behöva köpa in flertalet slöjor och ordentligt lära mig ett bra sätt att klä mig i slöja. Idag är den virad runt mitt huvud och fastsatt utan nålar som man annars vanligtvis använder. Jag är nöjd med resultatet för dagen, men känner att det kanske inte är helt optimalt. Självklart tänker jag på hur min omgivning kommer att reagera om jag tar på mig slöja. Man skall komma ihåg att jag bor på Gotland, ett litet område där alla känner alla. Då jag varit aktiv i Svenska kyrkan till viss del så är jag medveten om att folk kommer att ifrågasätta varför jag bär slöja och även ifrågasätta mitt val att bli muslim. Detta är något jag måste förbereda mig på. Men när det gäller just de yttre attributen som slöjan är jag helt övertygad om att jag kommer bli totalt utglodd, av alla. Och detta framförallt på ställen där jag spenderat mycket tid tidigare, som på högskolan. Och när den dagen kommer så får jag ta det. Det som blir aningens ironiskt är ju att då man bär slöja för att skyddas och för att ta bort fokus från det fysiska, så är det mycket det som kommer ske för min del. Folk kommer att se på mig just för att jag bär slöja. Detta tåls att ha i åtanke innan jag gör valet att bära eller inte. Men hittills är detta den enda baksidan för mig att bära slöja.

Sitter och ser på Aljezeera English där man rapporterar om ett serbiskt militärt överhuvud som blivit gripet efter flera års sökande. Han skall nu ställas inför rätta för bland annat en massaker på 7.500 muslimer. Jag vet inte vem denna man är, jag kan inte påstå att jag känner igen hans namn. Men när jag läste att ett av hans brott var en massaker på 7.500 muslimer så kände jag genast en behörighet. Det var en överraskande känsla. Jag är inte muslim. Jag umgås med muslimer och min blivande man är muslim. Och trots dagens oftast totalt snedvridna syn på muslimer som våldsamma och krigshärjande så är det ett fredligt folk vars religion fördömer våld. Oavsett vilken folkgrupp som blir utsatt för en massaker så är det självklart en tragedi. Men när det gäller människor som blir massakerade baserat på deras religiösa övertygelse så är det hemskt. Och det kändes faktiskt som det var ett brott mot mitt folk, mot människor jag har en gemenskap med.

Jag har nu i princip lärt mig hela Al-Fatiha, öppnings suran i Koranen, muntligt på arabiska. Jag känner dock att jag behöver jobba på att inse betydelsen av det jag säger och inte bara se det som en muntlig ramsa med stavelser. Jag känner en starkare och starkare dragning till att konvertera. Jag är dock fullständigt övertygad om att jag inte skall göra det valet förrän jag läst klart Koranen. Jag skall beställa Koranens budskap på svenska, det är en modernare översättning än den pocketversionen jag har, och har inte för avsikt att vara en korrekt bokstavlig översättning utan har för avsikt att översätta budskapet som Koranen förmedlar. Jag vill ha båda. Men nu känner jag att det kanske är enklare för mig att läsa denna som kanske gör att jag inte behöver fastna på formuleringar och engelska ord som jag inte förstår.

Jag sa för någon dag sedan till Jihed att jag vill fira Ramadan i år. Det vill säga fasta. Den muslimska fastan innebär att när solen är uppe så undviker man mat och vatten och andra förbjudna varor såsom cigaretter och alkohol. Det som kan innebära problem för mig är att jag under Ramadan jobbar, samt att jag kan ha en svårighet med att inte dricka vatten. Jag är inte övertygad till 100% att jag skall fasta, men det finns i mina tankar och ligger för övervägande.

Det ger mig en ro som jag inte har upplevt förut. En stillhet som är uppfyllande och en närhet till Gud.

Det är ett konsekvent troende som har vackra obligatoriska påbud som är ett måste men ett måste för ditt bästa.

Det jag hittills har läst och lärt mig överensstämmer med min syn, det är självklara och tydliga svar som jag finner på mina frågor.

Hijab är något som är en stor fråga för mig. Jag attraheras av hijaben. Tyvärr av dess utseende, vilket inte är meningen. Men givetvis med anledningen till varför muslimska kvinnor bär den. Jag har än inte kommit till den delen i den heliga Koranen som avhandlar kvinnans klädsel. Men vad jag hittills vet eller har förstått är att både män och kvinnor har klädedräkter som är dem föreskrivna, alltså inte bara kvinnorna.
Den muslimska kvinnan är en respektabel kvinna, därför skall hon dölja sina behag som gör att män ser på henne utan respekt. Det är för kvinnans skull hon påbjuds en skyddande klädsel. Hennes behag är till endast för hennes man. Dem gånger jag har på helt eget bevåg tagit den sjal jag har här i lägenheten och på ett tafatt sätt virat den runt mitt huvud och min barm och fäst den så har jag känt en otrolig trygghet. För det första vet jag att dem människor jag möter kommer att se mig som muslim. Som muslim är det vad du alltid är först och främst, muslim med en dyrkan för Gud främst. Människor kan döma mitt utseende likväl såsom jag ser ut idag och om jag bär hijab, men det är inte på samma sätt. Som kvinna boende i ett västerländskt land som Sverige kommer jag eventuellt att stöta på problem bärandes hijab. På Gotland har jag inte sett någon kvinna bärande hijab. Och jag är övertygad om att jag kommer bli mött av många blickar och kommentarer bakom min rygg.
Huruvida det faktiskt kommer att få betydelse för mig när det gäller jobb vet jag inte. Jag skulle vilja hoppas att det inte kommer att ha någon betydelse om jag bär hijab eller ej, men jag är samtidigt medveten om att jag inte kan ha den säkerheten i Sverige trots religionsfriheten. Jihed säger att om jag blir muslim kommer det innebära stora skillnader i mitt liv, om hijaben är en av dem saker han menar vet jag inte. Varken hans mor eller systrar bär hijab. I dem bloggar jag läser och dem kvinnor jag stött på som är muslimer eller har konverterat på internet så bär inte alla hijab. Dem skriver om att dem är i en tid av svaghet eller att dem inte är tillräckligt starka just nu för att bära hijab. Det får mig att undra hur svårt det är, och varför dem upplever sig i behov att vara starka för att bära hijab. För min egen del känner jag just för tillfället en dragningskraft till att bära hijab. Jag är inte muslim och bär därför inte hijab. Jag har dock fått en insyn i en klädkod som jag kommer att börja anamma alltmer även i Sverige. Nämligen att jag inte måste ha urringade överdelar eller jättetight åtsittande underdelar. Att göra sig snygg och representabel kan man göra på olika sätt.
Om jag skulle konvertera och bli muslim, så är hijaben inte det första jag skulle ta på mig. Jag skulle fokusera på andra saker som salat och min vardag. Jag är medveten om att jag har mycket att lära mig, hijaben skulle komma som en belöning när jag är redo.
Så ser jag på det idag den 24 maj 2011.

Jag fick en kommentar på mitt inlägg ”Islam” som jag hittills har valt att inte kommentera. Detta först på grund av att jag inte gillade tonen i kommentaren och att jag inte vill kommentera anonyma kommentarer. Detta inlägg skall inte ses som en kommentar på denna kommentar. Men den fick mig att börja fundera och medge att om jag skriver om mig själv och det som sker i mitt liv så är detta en stor del just nu. Frågan i kommentaren var om jag skulle bli muslim. Och om Jihed ansträngde sig till samma grad för att lära sig om min kultur och min bakgrund. Jag vill först poängtera att mitt intresse för islam är på mitt initiativ inte Jiheds. Men samtidigt funderar jag på hur skulle min omvärld reagera om jag blev muslim? Många skulle tro att det var på grund av Jihed. Och troligtvis att jag ”fallit offer” för det muslimska kvinnoförtryck som arabiska kulturer utövar. Right? Att många skulle tro att det var på grund av Jihed kan jag förstå. Skulle jag bli muslim nu, relativt snart efter att ha träffat en muslimsk man och spenderat nästan ett halvår med honom i hans muslimska hemland Tunisien, så förstår jag den reaktionen. Var man då bör ha i åtanke är att ingen muslim kan tvinga en annan människa till att anta islam, det är inte något som Allah anser är en bra väg. Vad en muslim kan göra är att visa en icke muslim vad islam är och vad det innebär att vara muslim. En muslim kan lägga fram de sanningar som han/hon själv tror på och visa hörnstenarna av islam. Därefter kan en muslim inte göra mer, det är alltid upp till den som icke är muslim att göra sitt val att tro eller att inte tro på det som lagts fram för henne/honom. När det gäller mig och Jihed har det inte gått till på detta sätt. Ända sedan gymnasiet har jag varit troende. Jag tror på Gud. Jag ber dagligen. Jag har även sedan gymnasiet varit intresserad av islam, av vad det innebär att vara muslim och vad som egentligen skiljer sig åt från att vara kristen. När jag studerade litteraturvetenskap i Stockholm köpte jag en bok som heter Profetens folk som beskriver islam och dem som följer islam. Denna bok har jag läst i perioder, till och från, och faktiskt ännu inte läst klart. Jag köpte för några år sedan en bok som jämför Bibeln med Koranen och samtidigt köpte jag en svensk pocket översättning av Koranen. Jag har inte slutfört min läsning av Koranen, varken den svenska översättningen som jag köpt för flera år sedan, eller den engelska översättning jag köpte för ca en månad sen här i Tunisien. Redan innan jag träffade Jihed och innan jag levde i Tunisien var jag alltså intresserad av islam och sökte kunskap om denna religion. När jag då träffar och lever med en muslimsk man, vore jag väl ganska dum och jag inte passade på att försöka lära mig så mycket jag kan om islam, när jag har ett så otroligt givande tillfälle. Vad jag kan säga för tillfället om min egen tro är att den inte är kristen. Jag valde för två år sedan att ingå den kristna gemenskapen genom att döpa mig i Svenska kyrkan. Jag tror på Gud och den kristna tron är den som jag alltid har haft närmast mig, och vars traditioner jag har vuxit upp med i mitt liv i Sverige. Därmed kände jag då att jag ville vara en del av en gemenskap som delade min övertygelse samt vars värderingar var lika mina. Det senaste året har jag dock insett att jag har gjort ett felaktigt val. En av de viktigaste stöttepelarna i den kristna tron är tron på treenigheten och det faktum att Jesus är Guds son. Treenigheten har jag aldrig riktigt fått grepp om. Att Jesus är Guds son tror jag helt enkelt inte på. Jag tror att Jesus var sänd av Gud som en profet och som hans budbärare åt folket, ja det göra jag, men jag tror inte att han är Guds son. Att då erkänna mig som kristen är falskt. Därmed ändrar jag mitt erkännande till att jag inte är kristen. Det betyder dock inte att jag nu, härmed erkänner att jag är muslim. Vad jag uttrycker är något som jag vetat inom mig själv under en lång tid. Jag är troende och kommer så förbli, formen för denna tro är än så länge min privata. Om jag väljer att följa islam kommer det vara på grund av att jag anser islam vara den rätta tron. Det sätt som jag ser på Gud. Och det sätt som jag anser att man skall se på Gud. Det kommer inte vara på grund av att min blivande man är muslim och att han har övertygat mig. Ingen utom jag kan göra det valet. Som troende kan jag inte vara falsk i min tro när jag är medveten om den rätta vägen. Vad jag nu är medveten om är att den rätta vägen för mig inte är kristendomen.  Utöver detta är jag inte klar i min övertygelse så att jag kan erkänna mig tillhöra någon annan religion. Jag tror på Gud.