Nellezoon

En otrolig lättnad att se och träffa dig och sedan gå därifrån utan att känna den längtan och fyllas av alla tankar som funnits hos mig så otroligt länge. Min ideal-bild jag gjort stämmer inte och jag har insett det nu. Goodbye! Gud så skönt!

Läste ett inlägg jag skrev på min dagbok på lunar för lite mer en ett halvår sen:


"närsomhelst kommer Alla hjärtans dag stormande över oss. Och det är den hemskaste dagen på hela jorden för typ större delen av befolkningen som är singlar, nämligen jag! Seriöst alla runt omkring mig just nu är på väg in i ett förhållande eller är redan i ett redigt stadigt ett. Men som vanligt inte Amanda. Inte nog med att två av mina närmaste kompisar i skolan skaffat sig respektive utan nu skall man dessutom stöta ihop med erika o hennes pojkvän på stan!! För att inte tala om att emma h skaffat sig en liten mr.perfekt. Och de som inte är i ett förhållande typ flirtar, strular runt o lever ut svängarna. Men amanda vad gör hon? Ja enkelt svar: INGET med INGEN!! Jag kommer hamna pank, olycklig och ensam där jag är idag... utan barn, utan liv, utan någon. Jag kommer vara den enda singeln som går i ett par skor på denna jord. Jag är och kommer förbli den enda. Alla kommer ha par och så småningom familjemiddagar med sina perfekta män och jag kommer vara den där singeln som man nog måste bjuda som välgörenhet.. "Men älskling hon är ju ändå min kompis och jag vill inte tänka att hon sitter hemma ensam för sig själv, dä är det bättre att hon är med oss" säger Hon med ömkan i ögonen och Han går med på det fast han vet att den där Amanda som vanligt kommer sänka partynivån på festen. Ni anar lite pessimism kanske? jag anar realism! Statement: Jag är och kommer alltid förbli singel!

Ensam är stark?"

Kände bara att jag var tvungen att kommentera det hela. Känner fortfarande precis likadant, eller inte precis. Men jag känner mig som en ständig singel. Men idag ser jag inte lika mycket negativt i det som jag tydligen gjorde då. Inte för att det är speciellt många som läser denna blogg men för er som gör det skall jag berätta en sak om min syn på framtiden. Jag har som många andra en längtan efter barn. Inte som att jag vill ha barn nu på en gång, men gärna inom de närmate 10 åren i alla fall. Men det som är grejen är att om jag tänker på mig själv som mamma är det alltid som ensamstående mamma jag ser mig själv. Och när jag sa det till min mamma igår tyckte hon det var hemskt. För mig är det definitivt inte hemskt. Det är så verkligheten kan se ut. Det som kanske kan tyckas underligt är att jag aldrig udner hela min uppväxt sett mig själv i någon sorts kärnfamiljs-konstellation i framtiden utan alltid som ensamstående mor. Måhända har jag påverkats av min egen uppväxt där det bara var jag och mamma, och av min moster och mormor som levt som ensama kvinnor större delen av sina liv. Självklart är jag inte så dum att jag inte inser att det krävs en man för att få barn. Men tanken på en hållbar relation som håller livet ut finns inte för mig. Sorgligt kanske några tycker men så är det.

Kom och tänka på detta igår när jag åkte hem från en ungefärlig "klass"-träff. Vi träffades några stycken som umgicks under gymnasie-tiden. Och vissa av dem hade jag inte träffat på två år. Och ärligt talat kändes det skitkonstigt, inte kan jag påstå att jag tyckte det var jättetrevligt. Det var lite mysko, man inser att man har helt olika syn på livet och på vad som är viktigt och vilka steg man skall ta i vilken ordning. Och man har utvecklats så otroligt olika. Jag kan säga att jag kanske anser mig ha liknande värderingar som två max tre stycken av de vännerna jag träffade igår. Det fick mig att tänka efter lite på min egen framtid och vad jag tror om mig själv. Jag har alltid sett mig själv få barn helst innan jag fyller 25 och nämde det igår, men skyddade mig snabbt genom att säga att det  kanske inte var genomförbart i min nuvarande singelsituation (som ioförsi har bestått ett väldigt bra tag). En enda höll med mig om att skaffa barn i relativt unga år och resten ville nog vänta ett tag. Då slog det mig att skillnaden är ju att dem ser sig själva i en mer kärnfamiljs relaterad situation i sin framid, med man, villa, fast jobb med mera. Och jag gör itne det, och har aldrig gjort det, därför är möjligheten för mig att skaffa barn tidigt enklare, för jag anser inte att jag måste ha allt det där innan jag skaffar barn. Jag tycker inte att mitt liv blir låst och enahanda för att ett barn kommer in i bilden. Därmed absolut inte sagt att jag kommer att få panik om jag inte får barn eller möjlgheten till att skaffa barn innan jag är 25.

Ja ja nu vet ni det ni som är intresserade :P

Middags-tajm mmm smarrigt