Dop
Jag är inte döpt. Detta är något jag funderat ett flertal gånger på vad det egentligen har för betydelse. Exakt varför jag inte blev döpt som barn vet jag inte. Men faktum kvarstår att jag inte är döpt. So what tänker ni.. Jo men när det är en sak som bekymrat/konfunderat mig så länge (flera år) som detta faktum har, så är det faktiskt en grej som tar energi av mig.
Nu skall jag gå in på något som jag i vanliga fall håller väldigt privat. Och det är min syn på min tro. Jag är kristen - Det är en statement som dem flesta nog skulle kunna hålla med om, även vad gäller dem själva. Man är uppvuxen med kristna helger och har en del kristna värderingar. Jag är troende - Nu börjar det nog bli lite skillnad i lägret. Att precis förklara min tro för andra är svårt. Att tro är att ha hopp, att lita på godhet, att ha förtröstan och för mig även att ha en frid. En viktig del är även gemenskapen som finns. (Detta innebär dock inte att jag tror på allt som står i bibeln.)
Att som troende inte vara döpt och därmed inte "rättmätigt" en del av den kyrka jag går i känns helt enkelt fel. Jag tror kanske inte att det kommer göra en sån stor skillnad egentligen, men jag kan känna mig som en del på ett annat vis. Min tro kanske inte blir djupare, större eller annorlunda på något vis. Min tro är privat. Men min tro är inte något jag skäms för. Däremot har jag svårt att diskutera den med andra just för att den är så privat för mig och för att jag inte tror på att man kan förklara sin tro så att den blir förståelig för andra. Jag tror på Gud och vill vara en del av hans församling, en rättmätig del av den.
Därför skall jag döpa mig. Vid 22 års ålder. Och det med mottot "bättre sent än aldrig" i huvudet.
Pratade med prästen igår när jag var i kyrkan och sjöng med kören, och dopet skall nog bli av redan i december. Kommer ske i Hablingbo kyrka med familjen med.
(har ni funderingar så fråga, så skall jag besvara dem bäst jag kan, men jag lovar inget :P)
