Avslutningstal för Sp3ek 9 juni 2005
Pratade precis med Elli och hittade för nån dag sen detta tal som hölls som utspringningstal vid vår student, samt det tal som jag och Elli höll på studentmiddagen som ordförande och vice ordförande i studentkommittén på Donner 2005. Det andra talet är på 5 sidor så då jag tänkte dela med mig lite, fick det bli detta istället :)
Elli: Tänk att det efter alla år har blivit vår tur att stå här. I så många år har vi varit de som bara fått se på de lyckligt lottade studenterna. Och nu är det vi som är studenterna.
Amanda: Under vår tid på Donner har vi fått uppleva vackra saker, härliga stunder, bra lärare, god mat och spännande resor.
Elli: Det enda problem vi i klassen har haft har varit att komma fram till konreta beslut. Inte för att det är brist på idéer, utan för att denna balkon är full av starka viljor. Vi har hästälskande Åsa och släktforskande Sebastian.
Amanda: Vi har envisa och självsäkra Malin och Andreas som alltid smågnabbas. Vi har hurtiga Lotta som gör situps efter varje chipsbit och Jessica som var den första som tog klivet in i vuxenlivet genom att vara den första att kunna visa upp ett körkort.
Elli: Sen har vi skogsmopedisten Thomas, partypinglan Sofie och Fia som aldrig är i skolan en hel dag i streck.
Amanda: I klassen har vi också tre sportfånar; Malin som lirar innebandy, Karin som är ungdomsledare i tennis och Olof som satsar hårt i Levides B-lag i fotboll.
Dea: Sist men inte minst har vi färgstarka Elli och Amanda som aldrig håller käften
Malin: När vi började tvåan skulle samhållsklassen delas i inriktningarna ekonomi och kultur. Jag, Fia och Andreas lämnade våra vänner i klassen till förmån för den utbildning vi ansåg mest intressant. Slumpartat nog valde resten av klassen likadant som sina vänner.
Dea: I tvåan fick klassen åka till Italien. Innan resan var både ekonomi- och kulturklassen ganska splittrade. Resan resulterade dock i att ekonomiklassen kom att stå varandra mycket nära, medan kultur sedan dess krigat vidare.
Malin: Efter dessa tre långa år, har vi nu lyckats nå vårt slutgiltiga mål. Från och med nu finns ingen utstakad framtid att följa. Med idag ska vi inte tänka på det.
Dea: Vi ska tänka på hur roligt vi ska ha
Malin: trots att vi inte åker vagnar
Dea: På hur lyckad dagen skall bli
Malin: trots att vi inte är hundratals studenter
Dea: Det gör nämligen inte vår student mindre minnesvärd för oss, så tyck inte synd om oss!
Elli: Tänk att det efter alla år har blivit vår tur att stå här. I så många år har vi varit de som bara fått se på de lyckligt lottade studenterna. Och nu är det vi som är studenterna.
Amanda: Under vår tid på Donner har vi fått uppleva vackra saker, härliga stunder, bra lärare, god mat och spännande resor.
Elli: Det enda problem vi i klassen har haft har varit att komma fram till konreta beslut. Inte för att det är brist på idéer, utan för att denna balkon är full av starka viljor. Vi har hästälskande Åsa och släktforskande Sebastian.
Amanda: Vi har envisa och självsäkra Malin och Andreas som alltid smågnabbas. Vi har hurtiga Lotta som gör situps efter varje chipsbit och Jessica som var den första som tog klivet in i vuxenlivet genom att vara den första att kunna visa upp ett körkort.
Elli: Sen har vi skogsmopedisten Thomas, partypinglan Sofie och Fia som aldrig är i skolan en hel dag i streck.
Amanda: I klassen har vi också tre sportfånar; Malin som lirar innebandy, Karin som är ungdomsledare i tennis och Olof som satsar hårt i Levides B-lag i fotboll.
Dea: Sist men inte minst har vi färgstarka Elli och Amanda som aldrig håller käften
Malin: När vi började tvåan skulle samhållsklassen delas i inriktningarna ekonomi och kultur. Jag, Fia och Andreas lämnade våra vänner i klassen till förmån för den utbildning vi ansåg mest intressant. Slumpartat nog valde resten av klassen likadant som sina vänner.
Dea: I tvåan fick klassen åka till Italien. Innan resan var både ekonomi- och kulturklassen ganska splittrade. Resan resulterade dock i att ekonomiklassen kom att stå varandra mycket nära, medan kultur sedan dess krigat vidare.
Malin: Efter dessa tre långa år, har vi nu lyckats nå vårt slutgiltiga mål. Från och med nu finns ingen utstakad framtid att följa. Med idag ska vi inte tänka på det.
Dea: Vi ska tänka på hur roligt vi ska ha
Malin: trots att vi inte åker vagnar
Dea: På hur lyckad dagen skall bli
Malin: trots att vi inte är hundratals studenter
Dea: Det gör nämligen inte vår student mindre minnesvärd för oss, så tyck inte synd om oss!
Kommentarer
Trackback
