Det blev väl inte riktigt som det var tänkt....
Natten igår var bland det värsta jag varit med om. Jag kraschade nämligen mammas bil. Riktigt rejält. Totalkvaddade skulle man kunna säga. Voltade åt alla möjliga håll och kanter och hamnade dock till slut på hjulen igen på andra sidan cykelbanan i Tofta. Taket och bakdelen var paj, höger sidan har jag nog åkt kana på så som den var skadad, men så mkt mer än så kan jag inte avsjlöja av vad som hände. Det är läskigt hur fort alla detaljer försvinner ur huvudet.
Storyn var så att jag agerade fyllechaffis åt Donner-lärare, och hade kört in dem till stan, och var nu på väg hem till Hablingbo längs kustvägen. Blixthalkan hade slagit till. Jag insåg inte hur halt det var. Men på en raksträcka norr om Tofta kommer jag i 90 km/h och bilen börjar helt plötsligt dra väldigt mkt åt vänster, jag börjar ratta mot och bilen får då totalsladd och vi är över hela vägbanan innan det enda jag ser är att vi är på väg rakt mot diket och den vita reflex-stolpen. Sen vet jag inte hur vi snurrar runt, men jag tror vi är på taket två gånger och båda sidorna, innan vi på något konstigt vis tillslut hamnar på cykelbanan med taket uppåt och hjulen neråt och näsan mot Visby. Den chocken och paniken jag fick var inte att leka med. Först hittade jag inte min mobil, den hade åkt runt och efter mycket letande och snöskyfflande så hittade jag den i bagageutrymmet och ringde till mamma. Hon lyckades lugna mig en liten aning och skulle komma och hämta mig.
Jag var och är inte allvarligt skadad. När mamma la på för att börja bege sig, kom paniken igen. Jag kunde inte bara sitta där själv och vänta. Och den första och enda människa som kom upp i mitt huvud var Elli. Jag måste ringa Elli. Så efter att med skakiga händer äntligen lyckats få telefonen att börja ringa igen så fick jag till slut tag i henne. Och jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort om inte hon hade varit där för mig igår. Jag skakade och grät hysteriskt när hon svarade men när mamma äntligen kom fram efter en timme och jag då pratat med Elli hela tiden var jag lugn och sansad om än lite chockad. Utan Elli i telefon hade jag blivit galen. Jag är henne evigt tacksam för hennes otroliga stöd igårnatt och kommer aldrig glömma den tryggheten jag kända direkt jag hörde hennes röst. Det var en sådan lättnad. Det finns ingen annan som känner mig som hon, och ingen annan jag någonsin kommer lita så mycket på som jag litar på Elli. Jag är så oerhört tacksam att hon finns i mitt liv, och älskar henne för alltid!!
Som sagt var så är jag inte allvarligt skadad även om hela min kropp är mör som om jag hårdtränat i en vecka. Imorgon blir det ett besök på akuten så dem får kolla igenom så att alla dem smärtor jag har i kroppen inte är något farligt eller brutet eller så. Idag har dagen spenderat till att sova och se på tv. Bilen är som sagt totalkvadd och kommer nog att skrotas efter vad bärgaren sa. Men som sagt ingen fara med mig, förutom den mentala chocken. Och även om jag skrivit vi ovan så var jag ensam i bilen (jag syftar på mig o bilen :P).
Var rädd om er!
Storyn var så att jag agerade fyllechaffis åt Donner-lärare, och hade kört in dem till stan, och var nu på väg hem till Hablingbo längs kustvägen. Blixthalkan hade slagit till. Jag insåg inte hur halt det var. Men på en raksträcka norr om Tofta kommer jag i 90 km/h och bilen börjar helt plötsligt dra väldigt mkt åt vänster, jag börjar ratta mot och bilen får då totalsladd och vi är över hela vägbanan innan det enda jag ser är att vi är på väg rakt mot diket och den vita reflex-stolpen. Sen vet jag inte hur vi snurrar runt, men jag tror vi är på taket två gånger och båda sidorna, innan vi på något konstigt vis tillslut hamnar på cykelbanan med taket uppåt och hjulen neråt och näsan mot Visby. Den chocken och paniken jag fick var inte att leka med. Först hittade jag inte min mobil, den hade åkt runt och efter mycket letande och snöskyfflande så hittade jag den i bagageutrymmet och ringde till mamma. Hon lyckades lugna mig en liten aning och skulle komma och hämta mig.
Jag var och är inte allvarligt skadad. När mamma la på för att börja bege sig, kom paniken igen. Jag kunde inte bara sitta där själv och vänta. Och den första och enda människa som kom upp i mitt huvud var Elli. Jag måste ringa Elli. Så efter att med skakiga händer äntligen lyckats få telefonen att börja ringa igen så fick jag till slut tag i henne. Och jag vet ärligt talat inte vad jag hade gjort om inte hon hade varit där för mig igår. Jag skakade och grät hysteriskt när hon svarade men när mamma äntligen kom fram efter en timme och jag då pratat med Elli hela tiden var jag lugn och sansad om än lite chockad. Utan Elli i telefon hade jag blivit galen. Jag är henne evigt tacksam för hennes otroliga stöd igårnatt och kommer aldrig glömma den tryggheten jag kända direkt jag hörde hennes röst. Det var en sådan lättnad. Det finns ingen annan som känner mig som hon, och ingen annan jag någonsin kommer lita så mycket på som jag litar på Elli. Jag är så oerhört tacksam att hon finns i mitt liv, och älskar henne för alltid!!
Som sagt var så är jag inte allvarligt skadad även om hela min kropp är mör som om jag hårdtränat i en vecka. Imorgon blir det ett besök på akuten så dem får kolla igenom så att alla dem smärtor jag har i kroppen inte är något farligt eller brutet eller så. Idag har dagen spenderat till att sova och se på tv. Bilen är som sagt totalkvadd och kommer nog att skrotas efter vad bärgaren sa. Men som sagt ingen fara med mig, förutom den mentala chocken. Och även om jag skrivit vi ovan så var jag ensam i bilen (jag syftar på mig o bilen :P).
Var rädd om er!
Kommentarer
Trackback
